NÄR SOMMAREN LÅNGSAMT BRANN UPP

Hösten har varit så lång här känns det som. Kylan biter aldrig riktig till här, det finns ingen frost så träden behåller sina flammiga lövkappor så länge de kan. Nu är de nog så gott som bortsvepta. Lite såhär har höstens intåg sett ut genom min kameralins under några parkpromenader i Malmö:

(O-)FÖRÄNDERLIGHETEN

Jag syresätter mitt blod här. Tryggheten som bor i oföränderligheten, fast jag vet förgängligheten; att allt en dag kommer att försvinna. Gammelhund och ljuspilar mellan tallar.  Landskapet är rostigt och övermoget. Björkarna: små facklor, askarna; tak av guldpengar.
Det brinner upp, slungar sina flammor mot himlen innan allt slocknar och läggs under aska.  

DEN SOM FLAMMAR UPP

Om längtan efter skogen, den som flammar upp i mitt ekhjärta när asfalt, rondeller och övergångsställ, gatusystem och gatlyktor som spär ut stjärnhimlen varit min omgivning under en för lång tid.