På julafton hände också det här, att vintern la varje grässtrå och förtorkad solros under sig. Spritsade florsocker och strösocker och längder av blank maräng över åkrarna och skogen. Jag fick det i två dagar, och nu är genomblöta Skåne än mindre tilldragande. Längtar mig uppåt i landet och neråt i graderna. Förstår inte hur det ska kunna bli vår om det inte blir en verklig vinter först.
SKOGEN - DET SOM SAKNAS I SÖDER
Jag var ledig och jag kom till min Dalslandsskog, gick till stenbrottet, genom givaktskogen av tallar och letade efter färg som sommaren spillt och lämnat efter sig. Det är nästan det enda jag saknar i Malmö, skogen, höjdskillnader. Saknar att bara kunna gå ut. Ut.
DET ÄR DE SISTA FÄRGERNA SOM KLAMRAR SIG KVAR
SURROUNDINGS
På den här platsen har jag varit i fyra veckor nu, eller rättare sagt är det här ett utsnitt av de vackraste omgivningarna. Dagarna har jag spenderat på ett mycket tyst och tomt kontor och ägnat mig åt pappersvändande och skärmstirrande av olika slag. Det har varit vardagen och pengakneget. Men det är vackert här, ekarna är äldre än någonsin, det finns mjuka djur och kloka föräldrar, blåklockor, en övergående hallonsäsong som regnade bort en eftermiddag, springturer och långpromenader, vänbesök och värme, och jag tappade äntligen räkningen på hur många gånger jag badat i sommar.
SÖDRA GOTLAND, MEST OM FÅGLAR
Jag är i ett Nangijalalandskap som kallas Gotland. Sätter efterlängtade matplaner i verket, plöjer nya och gamla serier, blir oväntat indragen i VM- matcher, snyggmål och straffiaskon. M gör kaffe till oss om mornarna, han har blivit så morgonpigg. Varje dag säger SMHI fjorton grader och regn, nästan varje dag är det över tjugo grader och ostört turkosblå himmel. Förutom: avbrotten av sockerbitsstora hagel, minutlånga monsunregn och flammande blixtar som vita sprickor över himlen. Solen gör mig ljusröd och ljusbrun, jag tuggar trefärgade tuggumin, provar citronchoklad, plockar prästkragar vid vägkanten. Lägger ut sittunderlag till madrasshav på gräsmattan, parkerar mig mitt i solen med Kristian Lundberg och Suzanne Osten. Funderar över en iskall arbetsmarknad, den lilla teatervärlden och skolan som väntar i horisonten. Vi röjer ut den stora höga ladan, vältrar undan murkna stockar, staplar plankor, gnor bort ingrodd smuts, industridammsuger, högtryckstvättar, målar vägg. Stressen har på riktigt runnit ur venerna, jag har inga andra ambitioner än att bara vara här just nu.
I rosenbusken precis utanför köksfönstret har domherrarna sitt bo. De har ungar där, jag tror det är fem. När vi kom hit såg de ut som skrangliga dinosauriebebisar, skelettsmala med grova näbbar och tufsigt dun. Nu har de blivit mjuka och grå, som riktiga små fåglar, och vi ser varandra i ögonen genom fönstret. De står på kanten av boet, de kliver snart ut i luften.
Vi springer förbi stenhuggeriet, tittar på vackra saker i dyra antikaffärer, känner på det ljumma havsvattnet med avvaktar med att bada än så länge. Det finns en yta som förut bara var tovigt gräs och låga buskar, nu är jorden bar under himlen och vi krattar den mjuk, sår gräs klöver och en hel sommaräng.
Ladusvalorna kastar sig våghalsigt mellan takbjälkarna och luften, överallt är fyllt av fågelsymfoni. Tusen sorters läten jag inte kan skilja från varandra, och så alla sorters ungar som ska lära sig navigera i luften.
Vi cyklar. Landskapet är av hedkaraktär, det rinner spikraka grusvägar och alldeles jämna stenmurar över ön. Att cykla längs en alldeles rak landsväg i klänning och utan frusen hud, med bara himmelskupan över huvudet och varm asfalt under däcken. Kjol, bris, vallmo. Enda jag behöver.
OCH DET FLIMRAR FÖRBI SOM UTANFÖR ETT TÅGFÖNSTER
Mellan repetitioner och föreställningar och annat jobb har mitt liv sett ut lite såhär det senaste. Finvänner på besök, en gräsövervuxen hockeyplan, en Vera som somnat i soffan under en repetition, bävrarnas spår runt trädstammarna, rävhunden Vide vars hjärta jag gärna vill inbilla mig att jag äntligen vunnit. Den där platsen mitt i skogen som är det närmsta jag kommer ett hem nu och ett par månader framåt. Ett par månader av självvalt nomadliv, resande tillstånd. Den där platsen som väl måste vara ett sorts hemma eftersom det är där hjärtat bor. Två veckor på den platsen där jag rört mig på en radie av cirka fyra kilometer. Dockskåpsformat, ett sorts koncentrat. Det där uppslukande, lätt världsfrånvända och eskapistiska som sammanslagningen hyperintensivt projekt + liten plats skapar. Jag rör mig från Mattias lägenhet till Bruket, till Holländeriet, till kontoret, till det orubbliga tiofikat, till Ica där Johnny berättar historier på bredaste dalsländska om hur det egentligen gick till när sjön Ärran blev färgad grön, tillbaka till lägenheten, springa till Vreket, gå till sjön, tillbaka till Mattias, rör mig i denna miniatyrvärld, stannar där. Men jag stannar inte där, för det här är inte en sådan tid. Jag packar ihop saker för tio dagar i min resväska som bokstavligt talat börjar gå upp i limningen, jag åker till Göteborg för att sedan Stockholm sedan Umeå, tillbaka till Platsen och sedan: Världen.
OCH: SPRING!
Nu snörar jag på mig de här drömskorna och springer rakt in i den ljusa årstiden.
VELVET IS FOR MAGICIANS AND DECEITFUL PEOPLE
Och när immunförsvaret förlorade den här ronden så är första hjälpen alltid att måla tio naglar i flest möjliga blå/ och ljust gröna nyanser.
☁ ☼☁☼ ☁☼ ☁☼ ☁ ☼ ☁ ☼ ☁ ☼ ☁
Det var juldag och det var mossan som lyste smaragd mellan avklädda träd/ det var sovande ettåringar i bärsele på ryggen/ droppar längst ut på tallsvärden/ det var skummande översvämmad å och bävrarnas verk, avgnagda stammar och fördämningarna/ älgars tandrader gömda i det torra gräset/ föräldrapussar och fyrtiotalsklädd cowboybror tills kamerabatteriet somnade in/
en värld har kommit till inne i världen
I lördags vaknade jag äntligen upp med Masthuggsberget utanför fönstret, lyftkranarna och den väntande Sjömanshustrun till vänster. Min säng, min klädstång och stökiga klädkista, min uppsjö av minikorta kjolar och skjortor. Åt frukost med Maxime och Jenny och allt var som det skulle igen. Sedan gick jag och Jenny ut, hoppade över staketet in till kolonilotterna vid Majvallen. Väl där inne såg det ut ungefär såhär:
En by av kolonilotter är ju en idyll i miniatyr, marsipanärld.
Och den färgen som fortfarande finns starkast kvar är den röda.
Jenny, så himla fin.
Äppelträden såg ut som att de blivit rullade i julgranskulor.
Extremt gulligt överallt.
Pallade lite äpplen.
Åh.
Tycker så mycket om detta ställe.
Eftersom det ligger mitt i stan men är lite av en hemlig sagoträdgård.
Med en massa underliga röda och gula bär som växer fast det är november.
I det här huset bor det förmodligen en ättling till Snövit samt en och annan mintgrön liten enhörning. (Det syns på de blodröda äpplena i träden och de mycket små hovavtrycken i gräset)
Korrekt höstuniform för punkpreppy ungdom i skogskarantän.
Drömtröjan i merinoull från Dagmar som var förirrade sig till gamla adresser och först när jag tappat hoppet hittade till skrivbordet här i skogen inslagen i brunt papper. Ulltyngden. Den där djupa burgundynyansen som är dov och innerlig på samma gång. Vet inte vad det är med den där färgen, men jag vet ingen bättre. Byxor i viskos och siden från Mes Dames, för att de är byxorna som får en att känna sig fin varje dag och för att det känns rätt att lägga sina klädpengar på ett superfint litet märke som det. Lystern, och att de är lite som att ha på sig en ljummen vind. En gräddvit sidenskjorta som Mattias hade med sig i en papperskasse från en vintagebutik i den gamla textilstaden där han gjorde teaterkostym i våras. Spräckliga löv från körsbärsträdet som väntar på sin begravning under vinterns kistlock. Mina eviga docs. Ekstammar. Och dubbelexponeringar, som jag frossar i för tillfället. Vill tänja ut hösten över minst en månad till, jag tror jag har kommit underfund med den här årstidens storslagenhet.
(Att det fortfarande ibland är tillräckligt varmt för att gå klädd såhär, med inget mer.)
