OCH SAKER, SAKER SOM HÄNDER

Nu när jag plötsligt har en vecka kvar i Stockholm och Gamla stan (ah, jag har bott här sedan september, ett absurt och kort kapitel i mitt lajf) och det dessutom är slut på ett helt år snart så drabbas jag av sammanfattningshets. Vill summera allt ifrån de sårigaste upplevelserna till de bästa festerna och mest avgörande insikterna. Men också bara dra ihop och summera några grejer jag haft för mig typ den senaste månaden:   

Detta får symbolisera ett mkt närvarande tema den senaste tiden, närmare bestämt de senaste två månaderna; sömnproblem. Nätter som i ett högljutt maskineri av allt som är oroligt och inget som är lugnt. Få saker verkar ha förmågan att osäkra ens innersta som att få sin sömn förstörd. Som att skalas av till sitt sköraste hudlager och gå i flera veckor i samma nedåtgående sinnesstämning för att en aldrig får den renande upplevelsen av en ny dag. Ett mardrömslikt virus som tar sig in överallt. Men nu, efter att ha vidtagit en massa åtgärder för att reducera min stress, ledigheten bara är en vecka bort och med en kombination av sömnhormon, Valerina och magnesium tror jag, inshallah, att det börjar vända. 

Har hängt med mina exceptionellt gulliga medspelare, vid detta tillfället inte alla men istället även Paula. Har tex ätit episka tapas på Sardin, så deppigt att de ska stänga. 

Har spelat en massa och den 2 september firade vi såklart Britneys födelsedag med äkta face cake, konfettikanoner, bröllop (alltså fo realz) i vårt eget Vegas, rosa bubbel, outfits trash extraordinaire och karaoke.  

I tre dagar var jag plötsligt tillbaka i G som visade sig från sin mest idylliska sida med frostgnistrande sol och pudersnö. Hängde med F, såg den nya Harry Potter-filmen som inte är en Harry Potter-film och tyckte att det kändes mkt guldkant att få dricka bärs på bio, återsåg institutet och det kändes så välbekant och ändå så avlägset, började kolla på Love för tredje gången, planerade julen, åt de bästa burgarna, vaknade mitt i natten precis i det ögonblick då sömntabletterna gick ur kroppen och pendlade mellan lavaströmmar av ångest under huden och ett tillstånd långt bort på andra sidan skalan, där förälskelsen & kärleken finns, där det går att snudda vid en förtröstan.  
(Sedan gick mitt objektiv sönder och vi sa hejdå ännu en gång på ännu en perrong. Distansförhållande är boot camp för hjärtat och jag räknar dagar genom mina D-vitamin piller; sju klargula kapslar kvar.)  

HAN SOM LYSER.

Den jag är kär i bor 1409 kilometer bort men för två veckor sedan var han hos mig i tio dagar. Och trots mina inre jordbävningar, sviter efter en cykelolycka & utmattningssymptom ställer jag de tio dagarna under avdelningen Stora Kärlekshistorier. Och där står de och kastar sin beslutsamma briljans över varenda en av de där avskydda kilometrarna tills tiden skjuter in oss i samma rum igen. 

NOMADIC LIFE; THE BEGINNING

Språket på tåget ändrades till danska i Hamburg och då visste jag att min Tysklandstid oåterkalleligen var över. Jag tänjde ut den maximalt genom att stanna i G efter terminsslutet och sedan, efter två veckor av nödvändigt kontorslajf i Skogen, spendera en vecka i Wiesbaden. Men nu är lämnandet gjort och jag vet inte när jag kommer tillbaka. Och jag lärde mig aldrig tyska men så mycket förändrades där och det som min trygghet bestod i när jag for finns inte riktigt kvar längre.

Det är alltid vid dessa trösklar som jag får ett ilande behov av att på något sätt ringa in vad som pågår. Även om det alltid känns riskfyllt och olustigt på samma gång för det reducerar så mycket komplext till något litet och platt. Liksom kavlar ut det. Som att jag alltid får en ängslig känsla när jag ser igenom bilder efter en speciell tid för första gången, för att de så lätt ersätter minnena, förenklar och konkluderar dem.

Det går inte att översätta vad som pågår och det är lite som begäret att fotografera solnedgångar, lika naivt som omöjligt men vi gör det ändå och det räcker väl så.

Mina kontinentalplattor förflyttar sig och det är ett osäkert tillstånd, inget är sig riktigt likt längre men det har inte heller blivit något tydligt Annat än. Potential och oroligheter. Koordinaterna ritas om och jag tappar bort mitt språk, det verkar vara på fortbildningskurs någonstans där jag inte når det. Ett Kritiskt Ögonblick på det där sättet som i evolutionen; när en art plötsligt bestämmer sig för att förändra något fundamentalt och långsamt bli något annat. Jamen ni vet jag kan inte inte vara melodramatisk (jämföra sig själv med evolutionen VEM GÖR DET). Kanske är det inte alls så drastiskt, men någon typ av förändring är i görningen, om än så omärklig, obetydlig.

(Men det känns betydelsefullt)

Tiden känns så mycket som en tågräls just nu. Kanske har det att göra med längden (kortheten) av mina planer och platser den senaste tiden; att jag inte varit någonstans mer än två veckor i streck (och den gången var inte heller obruten), att planer plöjs igenom och omformas till minnen, historier bakom mig. Det är sådant som gav mig mer ångest förut än nu, kanske helt enkelt för vanan av det. Alltid öronproppar och aktuella och förbrukade biljetter i botten på ryggsäcken. Lämna/packa/upp/om/checka in/ut/ avgångar/ankomster/byta land/stad/valuta/språk. Det är okej för mig om det blir lite mindre hjärteslitande varje gång.

(Men det är klart jag gråter i hans nacke och bakom solglasögonen och snorar ner mina tröjärmar och min ryggsäck också)

En oprecis överslagsräkning säger att jag spenderat ungefär 80 timmar på buss/tåg/flyg de senaste sex veckorna. Och; jag är obeskrivligt tacksam för allt jag fått vara med om. Det är ett insane privilegium. Havet, Marseille, Performing Arts Forum, sommarsömniga Gießen, Cassis, föräldrahem, skogsridturer och gammhundens trötta svansvift, les Calanques, återseenden av E & E & M & familj, borgerliga Wiesbaden och en person som sätter eld på allt som kräver eld.

Jag är delad och dubbel, en annan plats är så himla viktig nu och jag kommer sakna de kritiska samtalen och den ständiga stimulansen; att aldrig känna att mitt tänkande riskerar att stanna av eller att inte få tillräckligt med input (men istället få brottas med underlägsenhetskomplex och att ständigt presenteras för nya landskap jag inte känner till).

Det nomadiska livet har börjat nu och för första gången vet jag inget slut på det; börjar tänka på det som det nya normala. Det outtrötligt flexibla subjektet som ändå blir så himla trött ibland. Jag är inte bränd av kappsäckslivet än och ser fortfarande romantiken i det. Har alltid älskat känslan av rörelse. Vill tänka på mig själv som en sorglös Snusmumrik och inte på en liten flämtande scenkonst-någonting inhägnad i prekariatet. Det innebär kortare och ständigt påfrestade rötter, avsked och andfådda hjärtesträngar, alltid för få strumpor och använda engångsskedar och miniförpackningar av salt och peppar ständigt i väskan. Säkert en hägrande utmattning om en inte är försiktig. Jag tror jag stannar i mitt sjunde tillfälliga hem på lite mer än en månad nu, har bara lånenycklar eller airbnb-nycklar, inga hemnycklar och växlar lite mellan att säga mina föräldrars adress eller min gamla i Malmö när jag blir tillfrågad. Stort privilegium och stor osäkerhet, vill just nu inte ha något mer stabilt men hoppas också att det behovet inte kommer tillbaka för det finns ingen stabilitet att få.

I Malmö stannade jag och grät över allt som varit där som inte är längre. Älsklingsstadens infrastruktur som är överstruken med kärlek och uppbrott och alldeles för färska sår för att målas om. Reducerade mitt bohag med 1/3, stuvade in det i ett källarförråd och märktes av en flock nya blåmärken.

Packade om blypackningen till att stämma med vintern, och ullkläder är ännu tyngre. Nu ska jag bo i Stockholm för första gången och på söndag har vi kollationering för Britney som jag ska göra min praktik i och jag fattar inte att på måndag är jag repeterande skådis igen (det var så längesedan nu).

Jag är rädd att Stockholm ska driva in mig i karriärshets, framtidshets, träningshets, chiapuddinghets, ungdomshets, eventhets, CV-hets, showreelhets, projekthets, festhets. Att jag ska börja tycka saker är viktiga som jag egentligen inte tycker är viktiga.  Att allt det som flyttat in och slagit rot i mig i sommar ska släppa taget och tyna bort igen. Vill härbärgera allt det där på en plats ogenomtränglig för yttre påverkan. Keep it secret, keep it safe etc, igen. Kan tänka ut lite strategier och planer, men för det mesta är det väl bara att låta sig själv vara osäker.
Ständigt mera osäker.

HEJDÅ G

I söndags lämnade jag G. Dagen av avfärd som jag bävat för i evigheter, som jag sörjt i förskott från och till sedan efter midsommar. Att avsluta en era, lämna livet i G. Jag hörde om G för nästan exakt ett år sedan när jag var utmattat besviken på Malmö och hade ett sprängande behov av att avvika från Teatersverige en stund. Jag frågade Olof om den bästa scenkonstutbildningen i Europa och han sa "Gießen, definitivt". Ett år senare lämnade jag nämnda plats i en vårgrön buss under en sällsynt blå tysk himmel med ett bagage jag knappt kunde rubba där jag spillt ut en hel påse chiafrön över mina noggrant ihopvikta ägodelar. 

Att anlända till G var ett självande ögonblick av osäkerhet och potential, staden som en sömnig, tom betongcanvas. Staden av miljoner kaniner, oupphörligt svikande väder och ett enastående performanceinstitut. Nu är det en av mina starkast lysande platser på min personliga karta. Här har jag känt mig intellektuellt underlägsen & överväldigat inspirerad, jag har sett dörrar uppenbara sig och horisonter förskjutas, varit så vilse & osäker, ätit ett genomsnitt av fem wraps per vecka och hittat min favorit-Rittersport. Jag har gråtit i badrum och sovrum, i gathörn, på cyklar & bakom solglasögon, gjort slut och slagits med Skuld, lyssnat på Aurora & Devendra Banhart & James Blake & Frank Ocean, gjort mitt första soloperformance, saknat referenser och spenderat för mycket pengar på hudvårdsprodukter. Jag har ifrågasatt varje idé jag hade om framtiden, shottat tjeckisk sprit och kissat i en buske innan vi spelade en föreställning med de, utom tävlan, stressigaste omständigheterna någonsin framför några av de personer inom fältet som jag beundrar mest. Känt det som om Morrissey hört mig sjunga i duschen, först fått svindel av skam och sedan varit stolt (för värdet av att slutföra, gå rakt igenom det). Jag har försökt uppfostra min självdisciplin, varit med om den mjukaste cykelolyckan, mödosamt arbetat upp en hygglig (men skör) vana att hantera akademisk text, vant mig vid livets blaskigaste kaffe, vunnit nya favoritpersoner, haft svårt att höja min röst och känt mig olustigt tyst, känt mig yngre än på mycket länge, tappat bort min sömn- och träningsrutin och känt värdet/njutningen av det, blivit kär, fått alla mina förhoppningar & några av mina farhågor besannade. Och jag stakar redan ut en väg tillbaka. 

Hejdå G, tack för allt. Men det viktigaste; fortsättning följer.