CAMPING / HÖGA VÅGOR / EN EPISK BRYGGA / VIT SOL & HET STRAND // ÖSTERLEN EPISOD 3

Vänta, det finns en del sommararkiv kvar i skuggorna som behöver möta världen innan hösten gjort slutgiltig entré. Det finns exempelvis sista delen i Österlentrippen. Det var en så väldigt fin liten semester och den känns redan mycket avlägsen i det här nya, omtumlande livet som börjat här i Malmö.

Efter Mandelmanns trädgårdar köpte vi vietnamesiska vårrullar i en liten foodtruck utanför Kivik och åkte till arboretumet där vi var förra året och åt upp dem. Så köpte vi förstås äppelmust och bananglass och sedan var det dags att fundera över nattens härbärge. Vi hade bestämt oss för att äta middag på Hörte brygga så vi åkte dit för att höra oss för och de berättade att det låg en camping några kilometer bort. Vi checkade följaktligen in där och slog upp vårt tält i ett hörn där vi hoppades på lä och frånvaro av regn. 

Promenerade sedan till vår middagsdestination tre kilometer bort. Vallmos är ju minst lika vackra när de tappar sina kronblad, särskilt ovanifrån.

Detta ställe har bara funnits i ett par månader och ligger vid en liten hamn i en superliten by i utkanten av Österlen. De serverar svenska tapas och det är megahipstrigt med naturviner och en uppsjö av syrade rotfrukter och egenkärnat smör och sånt men alltså SÅ GOTT.

Det här ser inte ut som så mycket mat men vi blev tokmätta. Alltså seriöst skulle kunna leva på de salta mandlarna smöret persiljerötterna och brödet. Vi var nästan de enda gästerna och var så fantastiskt fint att sitta där med utsikt över bryggan och havet och småprata med ägarna och jag var bara så himla lycklig den kvällen.

Det var nästan mörkt när vi skulle gå de tre kilometerna tillbaks men det gjorde ingenting. Sedan blåste det upp till smärre storm och när vi kom tillbaka till campingen satte vi oss längst ut på bryggan och bränningarna slog upp på mina fötter och den var dramatiskt och dånande och jag ville inte gå därifrån. Sedan sov vi en orolig natt i stormregn, vaknade och plockade ner tältet och tackade hejdå till campingen.

Vi försökte ha en mysig utomhusfrukost men det gick sådär pga enormt blåsigt så allt blev en kamp och vi packade snabbt in oss i bilen igen. Åkte till kafferosteriet istället och drack finkaffe och åt någon sjukt god portugisisk sötsak med smörkräm och kanel. Där och då började vi  märka att vi nog egentligen var ganska färdigsemestrade, mätta på upplevelser och att vi mest längtade efter att softa kravlöst någonstans och typ läsa bok. Så vi bestämde oss för att landa hemma hos Andreas och Shora på kvällen men kunde ju lika gärna göra lite roliga saker längs vägen.

Alltså stränderna på Österlen. Faktiskt helt sjuka.

Det var SÅ varmt och stora vågor och vi brottades med dem och badade länge och flöt iväg långt bort och fick simma tillbaka och gå över den varma sanden.

Det här känns redan lite för långt borta nu känner jag. 

Det blev lunchdags och vi gjorde favorit i repris och for till Hammenhögs gästgiveri där vi var en gång förra året. De har god husman och det är fint där också. Vi var de enda gästerna, antagligen både för att det egentligen var för sent för lunch och för att alla sommargäster gått tillbaka till jobbet.

Det är klassiskt tjusigt och lite murrigt.

Jag fick någon historia med friterad blomkål jordärtkockspuré och primörer som var sjukt god.

Sista anhalten på denna trip var Karossgårdens antik som är en enorm lada med rum efter rum efter rum fyllda med vintage och antikt. Jag kan bli lite ställd när det är så mycket saker att jag inte vet vad jag ska titta efter men de hade en väldigt gullig fransk bulldog som grymtade och ville bli gosad. Sedan for vi över alla skånska fält och åt skånska glasstrutar och så lämnade vi den semestern bakom oss, jag sparar den i en guldram i hjärtat.

BARCELONA /CCCB / STADSPARKSSPELNING / XAMPAGNERIAN / PRIMAVERA SOUND EPISOD 2

Mer Europa kommer lastat, det är inte slut än. Jag har så enormt mycket bilder kvar, både från resan och sedan från nyare tilldragelser, som Österlensemester och ett alldeles episkt åttioårskalas. Kanske är ni (liksom jag, delvis) övermätta på motljusromantiska semesteralbum, men jag tänker att snart kommer den stora gråheten och kylan så vi kan lika gärna tugga i oss maxat med sommarhud/färg/rosor/cirrusmoln/strandvyer, som ett lager av ljus. Har ju för övrigt även bytt header som ni kanske lagt märke till. Den får denna plats att något missvisande se ut som en glassig sminkblogg, jag ville ju mest komma åt något drömskt med en politisk hint, översållad med röda stjärnor och rosa fond, det är ju ändå valår (det där ljusblå är förstås bara dekoration, inget annat). Men nu, Barcelona:   

Sista festivaldagen tror jag var en lördag. Jag kände mig äntligen frisk och peppad, vi intog en stadig kalasfrukost med massor av manchego, eggs in a basket, fräst purjo, mangojuice, yoghurt med gul kiwi och melon. Så mycket bra frukt och juice going on. 

Första planen för dagen var CCCB, Barcas moderna museum som ligger i Raval och alltid verkar ha en massa spännande saker på tapeten. Nu var det en utställning som hette som ovan som tog upp tre regissörer som jobbat med dockfilm och/eller animerad film från tidigt nittonhundratal. Rummen var mörka, hela utställningen var enorm och ett djupdyk ner i något gothmagiskt, ett irrationellt drömuniversum helt hängett åt fantasin.

Helt otroliga handgjorda dockor som denna lejonkung och denna skelögda rävsoldat.

Vilket väsensskilt sätt att jobba på än dagens digitala tekniker. Kolla till exempel dockan nere till vänster och hennes tjugotvå olika ansiktsuttryck i form av löstagbara masker som fick bytas ut mellan varje klipp. Imponerande tidskrävande och sjukt detaljerat arbete. 

Starewitch som kanske blev min favorit var mycket inspirerad av insekter och hade gedigna samlingar som han studerade för att kunna animera något liknande.

Hur vackert är det inte med fjärilssamlingar (även om en förstås kan ifrågasätta att nåla upp levande varelser i lådor). 

Helt otroliga scenografier.

Såsom Svankmajers scenografi till hans version av Alice i underlandet.

Det fanns hur mycket som helst, det var som att vandra omkring i en förlaga till Wes Anderssons och Tim Burtons filmer. Sist ut var bröderna Quays rum som innehöll bland annat en massa tittskåp som det här ödsliga landskapet med savannträd och smala stegar.

Så himla coolt och mörkt åh! Och kolla porslinsögonen på sista bilden, allting handgjort. Ah, jag var helt inspirerad och mätt på intryck efter detta.

Så då köpte vi falafel (så bra falafel i denna stad) och gick till stadsparken. Där var det häng i varje hörn.

För Primavera Sound hade dagsspelningar där. Vi såg Twilight Sad, fint.

Efter att ha vilat hemma i några timmar svidade vi om för kvällen och gick till xampagnerian! Världens bästa svettigaste ställe som är alldeles sorligt, trångt och det finns cava för elva kronor.

Optimalt ställe att börja en kalaskväll på.

Vi träffade av en slump på dessa två som bodde i samma lägenhet som oss, fint att stöta på bekanta i en så ny och stor stad. Denna bild får bli kvällens sista, sedan begav vi oss till festivalen och såg Godspeed you! Black Emperor, Mogwai, Nine Inch Nails och dansade dansade dansade till Kendrick Lamar. Hade väldigt roligt, precis så som jag hoppats att denna festival skulle bli och jag är så glad att den sista festivalkvällen blev så fin efter en början av motgångar.

MER AV BARCELONA / VÄRLDENS BÄSTA JUICE / EN SKOTSK OSTDROTTNING / CEVICHEPREMIÄR

Men vet ni vad, det finns ju en hel hög berättelser kvar från min och Mattias Europaturné. Jag verkar aldrig kunna få bukt med det här eftersläntrandet, så jag fortsätter strö ut skärvor av Europa här tills vi når fram till resans slut.

Vi är fortfarande i Barcelona och det är strax innan Primavera Sound börjar. Boquerian som ligger vid Ramblan är ju en klassiker och allt som oftast ganska outhärdlig att hänga i då den blir klaustrofobiskt trång av turister. Vi försökte ändå gå dit helst en gång om dagen för att köpa juice för en euro för den är helt enastående. Kokos/jordgubb var exempelvis helt grym.

Det är ett helt fantastiskt ställe när det är lite lugnare. Däremot vill många att en inte ska fota (mycket förståeligt, måste vara väldigt enerverande att ha en kamera i ansiktet hela tiden när en försöker arbeta) så jag har inte så värst mycket bilder därifrån. 

Från en reseguide i The Guardian hittade jag tipset om den här ostbutiken som ligger i mysiga Born. Det är en stencool skotsk kvinna som har den, hon pratar högt och mycket, skrattar och skäller, berättar engagerat om ostarna och gav oss tips om två restauranger som visade sig bli några av resans verkliga höjdpunkter.

En kan köpa provtallrikar med ost och vin för tre euro. Sjukt bra ost.

Små djur som visar var osten kommer ifrån. Ko till exempel.

Och får. Vi stod och gafflade med henne en lång stund, klottrade tips i anteckningsböcker, frågade om de lokalproducerade vinerna, valde bland ostarna och hon lät oss gå iväg till bankomaten när vi märkte att kontanterna var på upphällning. 

Vi frågade om bra tapas eftersom det är ett sådant överflöd av den varan att det är svårt att orientera sig när en är ny i stan. 

Hon tipsade om La Candela som låg på ett av alla tusen små torg. 

Det var fullt på uteserveringen men servitören trollade fram ett extra bord och så beställde vi. Jag åt ceviche för första gången och jag och Mattias bara stirrade på varandra. Mathimlen hade just anlänt.

Och det bara fortsatte. Friterade padrones och någon röd sås, manchego inrullad i krispig deg, päronmarmelad och krossade nötter. Alltså allting var så bisarrt gott. Vi gick dit ännu en gång ett par dagar senare och rekommenderar varenda matförtjust person som passerar den katalanska huvudstaden att genast slå sig ner vid ett av de schackrutiga borden.

BARCELONA! BARCELONA!

Min utdragna fragmentariska reseskildring av en arton dagar lång roadtrip som sträckte sig från Dalslands skogar till Barcelonas gränder skejtare och havshorisont tar nu vid igen. Jag fortsätter vara oregelbunden och utspridd fast jag har andra ambitioner om ordning och jämt flöde; kanske blir jag aldrig sådan. Kanske, till och med troligen, blir jag aldrig den symmetriskt produktiva bloggaren, kanske spelar det ingen roll.
Här kommer i alla fall nästa del, den första spanska. 

Vår GPS gick ju förlorad mitt i en fransk alpdal med spöklikt tomma gator, stängda boulangerier och överprisade logis med tvivelaktig inredning. Därefter fick vi hänga på Googlemaps så fort vi stötte på ett sällsynt trådlöst internet, och hela min anteckningsbok är fulla av nerklottrade vägbeskrivningar. Efter natten på slottet Cardona och den fullständigt överdådiga frukosten  ringlade vi nerför berget och söderut mot Kataloniens huvudstad. Vi längtande nog mycket efter att få kliva ur bilen för mer än ett par timmar, att få slippa motorvägarnas hets och den strypta luftkonditioneringens kvava luftrum. Det var en vacker väg och vi for tätt intill foten av Montserrat, berget som jag och Maxime åkte tåg uppför förförra vintern, ett tåg som stannade i vertikalt läge och var tvunget att evakueras.
Med mina kartanteckningar och Mattias otroliga känsla för riktningar hittade vi till vårt parkeringshus med nästan osannolik smidighet. Vi tömde bilen och lastade oss fulla med packning, tog en kaffe och drog ett djupt andetag innan vi tog oss an tunnelbanan och kartletade oss fram till vår lägenhet.

Som låg i en typisk Barcelonagränd i Gothico, många stentrappor upp.

Vi bokade lägenhet via Airbnb, en ren och fin sak med en något brysk men schysst hyresvärd som osade gräs. Alltså lättnaden i att få ställa av sig sin packning och få vara på samma ställe i fler än en natt efter sju dagar i bil!

Den stora planen med Barcelona var att gå på festivalen Primavera Sound men vi hade två dagar i stan innan det började, att landa och vänja oss, göra vad som föll oss in. Ett mål var förstås att äta så mycket god mat som möjligt, exempelvis på burgarstället El club de la hamburguesa i Born någon av de första dagarna.

Typiskt hipsterhak, men så goda vegetariska burgare, kanske bästa jag ätit.

Vi promenerade förstås massor, fotograferade art decofasader, tog in stan som Mattias lärde sig att navigera i på cirka fyra minuter.

Turistfotograferade lyktstolpar och husen som ser ut som att de har tapeter av puder och glass på utsidan.

En gång kom ett ösregn och jag smet in i ett antikvariat och bad om att få fota den stolta tigerkatten som vilade mellan bokhyllorna och gav mig en sträng blick. Kanske blir den fotad av turister mest hela dagarna, stackarn.

Vi satt en stund i fina Santa Maria Del Mar med sina gotiska valv och regnbågsfärgade fönster.

Det går ju ej att inte älska en stad som har sådana här gränder.

Och sådana här träd som ser ut som att de smakar viol.

Vi gick till Parc de la Ciutadella, apelsinträden och alléerna.

Hittade ett hus med träd i som var en så ypperlig backdrop.

Poserade låtsasnonchalant i min avklippta magtröja av krossad sammet.

Såg bister ut och var kanske inte riktigt frisk de här dagarna, men det var ändå så himla fint att vara där, i den svettiga cavastaden med sina konstnärsgenier och tvåspråkiga gatskyltar, med sina oräkneliga torg, sin storslagna smutsiga arkitektur, sin fattigdom, sin hetta och sina taggiga palmer.

PARADOR DE CARDONA

Efter campingnatten hade vi bara en natt kvar innan vår vecka i Barcelona, och den skulle spenderas på ungefär motsatt sätt, långt ifrån knöliga liggunderlag och regnvåta tältdukar. Vi åkte minimala kustvägar sista biten av Frankrike, passerade otaliga nerlagda nöjesfält och jag ville gråta blod över mitt slutkörda kamerabatteri. Gränssamhällena till Spanien var inte som jag upplever att gränssamhällen brukar vara, dvs miserabla på allehanda vis, istället helt otroliga. Det var storslagna havsvyer och berg, byggnader som påminde om Grand Budapest Hotel och hela byar som såg ut som filmscenografier. Någonstans dit en vill åka och författa Den Stora Romanen ni vet. Jag har lovat mig själv att åka tåg längs med kusten där någon gång, för det hade magisk potential.
Hur som helst! Jag hade sedan flera månader tillbaka, på den tiden då jag dubbeljobbade som personlig assistent och som vikarie inom kommunen och var i desperat behov av romantiska dagdrömmar, bokat ett rum till oss i ett Disneyslott. Nåväl, något minst lika pampigt. I Spanien har staten köpt upp en massa historiska byggnader och gjort om till hotell, det kallas paradores och detta var ett sådant. Jag lyckades inte få någon bild på det utifrån, men alltså kolla här!! Sjukt ställe. Det är alltså ett gammalt fort som ligger mitt på en liten bergstopp dit en får åka brant serpentinväg upp. Vi blev visade till vårt tjusiga rum där vi vilade en stund.

På himmelssängen. 

En acceptabel utsikt.

Lapptäcke i flammande solnedgång.

Vi spanade på interiören. 

Gick ut och klättrade upp på något torn.

Jag parerade min svindel, hisnade av utsikten och fotade den här vackra personen.

Så var det dags för middag. Jag är egentligen inte så mycket för den här typen av fancy restauranger, dessutom är det enligt min ringa erfarenhet oftast inte sådär fantastiskt gott. Den här maten var bra, men inget extraordinärt. Råkade dessutom äta kött för första gången på tretton år!! Det var en förrädisk skinkmousse med russin på toppen (?) som utgav sig för att vara vegetarisk men sedan smakade misstänkt likt skinkmackorna som mormor och morfar bredde till mig på barndomens utflykter. Uh. Men sedan fick jag en god marinerad zeitan med sparris och lyxig cava så ingen större skada skedd.
Sedan satt vi i sammetsfåtöljerna i någon av de många stenrummen och läste högt någon timme innan vi tvärsomnade i himmelsängen.

Nästa morgon väntade dagens höjdpunkt, frukosten. Var de enda gästerna till en början, som att abonnera Hogwarts matsal ungefär. Hade seriöst knarkat bilder på den här frukostbuffén på hotellets hemsida många gångar och längtat. 

Kan ej riktigt återge överdådet här, men det var otroligt. Allt fanns, och allt var så bra. 

Liksom tio olika bord med frukt, yoghurt, ostar, bakverk, sötsaker, bröd, tortillas, små tapas, juicer, precis allt en kan drömma om.

Vi satt i minst en timme och ville aldrig sluta äta. Alltså har aldrig ätit så perfekt stekta ägg, så bra manchego, så bra juice osv osv. Absolut drömfrulle.

Det fanns också ett tjusigt tak att vila ögonen på.

Eftersom vår gps var sönder fick vi tillbringa en stund efter utcheckning med att skriva ner vägbeskrivningen härifrån till vårt parkeringshus i Barcelona.

Och så satte jag mig på den helt vanliga borggården och läste Yarden i solen. Så fantastiskt bra bok för övrigt, ska försöka dedikera ett inlägg till den snart. Sedan vidare mot Barcelona, men det är en helt annan historia.

DEPPCAMPINGEN SOM VAR EN LYCKTRÄFF

När vi for från St Guilhem Le Desert visste vi återigen inte var vi skulle spendera natten. Vi hade tidigare under resan fått spendera två nätter på ställen som var antingen sunkiga eller orimligt dyra, platser vi inte riktigt tyckt om eller kunnat slappna av på. Efter Montpellier åkte vi pyttesmå vägar längs havet, stannade och köpte bröd på ett bageri och grönsaker i en by som bestod av uppskattningsvis tre hus. Så stötte vi på en camping och tog ett snabbt beslut, för vi ville ju så gärna tälta.

Och hamnade här! På detta lätt förfallna pangställe som troligtvis haft sin storhetstid för ett antal år sedan. Men det så himla skönt att komma hit, att få slå upp tältet och bygga tillfälligt bo, att slippa irra runt på okända vägar efter mörkrets inbrott. Det var helt lugnt, vänliga ägare och kostade drygt en hunka.  

Det fanns palmer och röda bergarter. När vi gjort oss hemmastadda frågade vi på knagglig franska om det gick att springa någonstans, ägaren gestikulerade åt vilket håll havet låg och att det var två kilometer dit. Efter att ha suttit still i en bil så oräkneligt många timmar de senaste dagarna var det så sjukt skönt att skakas om, väcka sig. Vi sprang förbi märkligt spooky barackliknande stugor med skällande hundar innanför rostiga staket och högt gräs omkring. Vi sprang över en tågräls, nådde havet, andades salt och plockade med oss snäckor i fickorna, sprang tillbaka. 

Duschade och tog en fotorunda på området. Det var en plats som verkligen lyckades kombinera lätt tragiskt förfall med charm. Det hade kunnat kännas så deppigt men det var faktiskt mysigt, och kändes tryggt. Och dubbel vattenrutschkana fanns det! 

Pelargoner.

Några andra campare, om än få. 

Det fanns en scen med en tecknad mexikan där jag föreställer mig att det utspelat sig en och annan ansträngd öppen scen-kväll. Och flagnade lekparkshundar.

Det som jag föreställer mig en gång i tiden var stora entrén var nu relativt nedgången.

Sedan fick vi äntligen laga mat på trangiakök! Peppen. Alltså, detta kvalar in på resans topp tre godaste måltider. Det här med att äta ute och hur gott det är skulle kunna vara den mest sanna klyschan.

Fräst morot och purjolök, bröd rostat i olivolja, ägg och en delad portion frystorkad mat. Vi satt på luftmadrassen och slukade allt i ett huj, sedan läste jag högt för M i Egenmäktigt förfarande tills myggen invaderade luften och vi retirerade till tälthemmet. 

PÅ LISTAN ÖVER FRANKRIKES VACKRASTE BYAR

Efter Lyon satte vi kurs söder ut och drog ut under en molnfri himmel. Tycker så väldigt mycket om när vägskyltarna ser ut såhär, och liksom pekar ut i världen.

Vi for till St Guilhem le Desert, en medeltidsby som stod på listan för Franrkikes vackraste byar (japp, det finns en sådan). Fantastiskt vackert ställe, men tokexploaterat av turism. 

Det fanns en kyrkogård som var så fin i all sitt katolska kitsch. 

Tycker om gravarna med sirliga järnkors , hjärtan och små grindar.

Vi promenerade runt i de slingriga gränderna, förundrade oss över att folk faktiskt bodde i de små trånga husen bland de många många turisterna. 

Och irrade oss bort från de flesta sarongbutiker, dyrcrêpes och shabby chicinredning. 

Vi hittade åtminstone ett litet bageri och en delikatessbtuik där vi köpte megagod fougasse och små runda chèvreostar. Hittade ett lugnt torg och picknickade på en bänk. 

Hämtade knivar och andra nödvändigheter ur campingkittet. 

Marken var täckt av violetta blommor.

Vi hade inte nattens boende bokat och i och med att vår gps gått sönder var vår tummade kartbok vår bästa vän. Jag skrev upp vägbeskrivningar och vi bestämde oss för ett område dit vi ville komma innan det blev mörkt. Så gav vi oss ut, följde vägar vi hoppades skulle ta oss till en bra plats, snart. 

LYON: ETT KNAPPT DYGN I EN NY FRANSK STAD & ROSENHAV / BOKMARKNAD / SAGOFASADER

Så angjorde vi Lyon. Vi var nog ganska slitna efter olika praktiska, fysiska och mentala motgångar. Infektioner, mekaniska trubbel och tungt grubbel. Men så möttes oss den vackra staden med sina två breda floder och vi hittade den enda lediga parkeringsplatsen i hela stan. Och det finaste var att vi fick komma till ett hem, till en vänlig person. Vi bodde hos en Nicole, vän till Charlie och Louise som vi bodde hos i Bordeaux förra året. Vi hade aldrig träffats, ens pratat i telefon, bara utväxlat kortfattade sms om adresser och ankomsttidet. Men vi möttes av största gästfriheten, varsågod-här-är-era-nycklar-kom-och-gå-som-ni-vill, två omättligt keliga hundar och en fantastiskt fin lägenhet.

Med nybäddad säng.

Nicole dansade balett när hon var yngre och spåren dröjde sig kvar på en hylla.

Det fanns en ilsken räv som frusit i sin pose.

Öppen spis, Mariatavla, ett skuttande får målat på väggen, krukväxter, solglasögon.

Stora fönster, vita träkarmar, blommor.

Goshundarna hade stenkoll på sitt kvarter.

Vi andades ut, sänkte axlarna, slängde våra väskor på golvet och andades in den nya staden. På kvällen åt vi croque's och hängde på en uteservering på ett kullerstenstorg tills det började regna, då gick vi hem och somnade som små stockar, toktrötta med glada.

Nästa morgon drack vi starkt kaffe och åt typisk fransk innehållslös sötfrukost innan vi begav oss ut på stan. Nicole visade oss runt och till några vintagebutiker som jag planerat att besöka. Schyssta ställen, men inget jättespännande utbud, ingenting fick följa med hem.

Det var sol och rosenrabatter.

Längs med Saone rann en bokmarknad där vi strövade en bra stund och bläddrade mellan tjusiga utgåvor av franska klassiker.

Franskromantisk klischéposering vid bokmarknad. Bodde för övrigt nästan i den här klänningen under resan, som är Agyness Deyn för Dr Martens. 

Blev tatueringsinspirerad av den här bokryggen med rutorna.

Lyon påminde mig om både Lissabon och om en betydligt mer välbärgad version av Kairo. Drömmiga hus vid flodkanten, ser ut som en sagoscenografi som pusslats dit av någon fantasifull person. 

Vi åt lunch på en av alla stadens uteserveringar som hade enorma glödlampor i trädet ovanför. Servitören var först lite bekymrad över att jag inte åt kött med ordnade sedan fram en jättegod ostdränkt ravioli.

Espresso på maten. 

Vi tackade och dricksade och begav oss vidare. Hittade snygg gatukonst, fotograferade varandra.

Och plåtade vackra fasader med moln i fönsterrutorna, snirkliga franska balkonger och gardinkappor av järn.

Förirrade oss in på någons innergård där Mattias förvandlades till en playmoperson jämte jättekrukorna med grönt . 

Så tog vi oss till stadsparken som var ungefär som att kliva in i en scen ur Mary Poppins. Trampbåtar i den lilla sjön, cykeldroskor, såpbubblor, flanerande familjer, ljuskatedraler mellan träden.

Det fanns en rosenavdelning i parken och romantikern i mig drog efter andan.

Narnialyktstolpar och nyponrosor. 

Gräsänder.

Roshav på roshav. Ah, faller handlöst för sånt här, det kan inte hjälpas.

Vi skulle gå på Moderna museet men det visade sig vara stängt för renovering, så vi fick nöja oss med att slå oss ner utanför och dricka en okristligt dyr Orangina. Och det var ungefär så mycket vi hann se av Lyon innan vägarna kallade på oss igen. Så väldigt fin stad, den skrev genast in sig högt upp på listan för städer att återvända till.

MELLAN HAMBURG & LYON: EN MÖRK THRILLERSTAD & EN LJUS ALPDAL

Efter Hamburg följde två dagar som var blandat krångel, motgångar och finheter. Natten efter Hamburg hade vi tänkt campa, vi hade förberett noggrant med tält, dubbla liggunderlag och ett trangiakök med alla tänkbara kökstillbehör- till och med sporks och minirivjärn till vitlök. Men vi lämnade Hamburg sent och fann oss runtirrandes i mörkret på tyska landsbygden som överlag är rätt osoft. Campingen vi hittade var stängd, de hade svarat i telefon en halvtimme tidigare men ingen öppnade när vi kom dit. Det slutade med att vi fick bo i ett litet, lätt obehagligt hotell i slutet på en mörk huvudgata i en märklig liten stad utanför Göttingen (tyska ortsnamn?). Det kändes som ett skatteparadis i thrillermiljö, korsvirkeshus och smaklöst blingiga skoaffärer, inga gatlyktor. I vårt rum var det brun heltäckningsmatta och så lågt i tak att badrumsdörren slog i taklampan. Det enda fina med det stället var att det fanns en sjukt gosig hundvalp vid receptionen när vi åt frukost, när jag gullat klart med den for vi så fort vi kunde.

Från att ha kört i trettio grader (vilket givetvis sammanföll med att vår air condition havererade) åkte vi rakt upp i bergen och i samma takt sjönk temperaturerna. Plötsligt, efter att vi kört i skogen i säkert ett par timmar, uppenbarade sig den här utsikten. 

Vi klev ut och räta ut våra ryggar, andades in pinfärsk luft.

Det fanns ett sådant här gulligt litet bord med äppelmust, torkade äppelskivor, jordgubbar och andra förfriskningar en kan tänkas behöva. 

Det var fantastiskt vackra vägar där med träd täckta av murgröna. Ren djungel.

Vi hade en återkommande tendens att missbedöma hur lång tid det tar att åka på små vägar, det tog alltid cirka ett par timmar längre än beräknat. Vi tog av rakt in i landsbygden och for igenom små byar med väldigt varierande mysighetsgrad, det mesta var vackra stenbyggnader men spöklikt tomma, vi såg knappt en människa. Sedan skedde incidenten om mannen i Val D'argent som jag skrev om som hastigast i den långa texten, förförra inlägget. Han som hade ett hotell som stod färdigdukat med nedsläckt och inte kunde användas för att hans fru var svårt sjuk. Det var ett sorgligt människoöde vi fick en glimt av, men han var vänlig nog att fixa ett rum åt oss på ett annat ställe i närheten. Den kvällen gick vår GPS sönder så efter det var det intensiv kartläsning som gällde, jäklar vilken hejare jag blivit på att läsa kartor.

Vi anlände till det här stället sent den kvällen, det var lite för dyrt och oerhört märkligt inrett, men gemytligt. Vi åt en absolut enorm omelett som troligen bestod av 15-20 ägg (detta är under kontinuerlig diskussion mellan mig och Mattias) och omgiven av ett bergsmassiv av råkost. Där fick vi i alla fall sova gott, förutom att jag plötsligt drabbades av urinvägsinfektion den natten och var uppe och rände varje halvtimme. AH. Så störig åkomma.

Men god frukost fick vi, med fluffiga croissanter och fruktyoghurt.

Stället låg så vackert i en dal och de hade en skock rara får som var väldigt kärvänliga och gärna blev gosade. Så även den morgonen fick jag gosa med ett djur innan vi gav oss iväg vidare, en dagsstart jag rekommenderar till alla som är i en eller annan pressad situation. Nästa halt skulle bli Lyon, vidare dit snart.

KAOS/ HAVET/ HAMBURG - ALLTINGS BÖRJAN

(Hej! Jag tänkte att jag skulle finnas igen! Är ju drottningen av oregelbunden internetnärvaro och det kommer nu förstås kantra och slå över i det motsatta. Bildkaskader och inlägg som förmodligen istället blir outhärdliga i sin längd och utdragenhet. Jag ska jobba på att hitta en mjukare balans, men jag är fortfarande kvar i ytterligheternas träsk. Har ju varit ute och rest, flängt runt i Europa i nästan tre veckor så ah, nu börjar den historien!)

Och historien började i kaos. Det var en tisdag och det var sol. Allt var noggrant inpackat i bilen och morgonplanen var som följer: Mattias skulle smita iväg en sväng till gymmet innan bilen skulle bli vårt trånga hem, jag skulle förtidsrösta för EU-valet och sedan skulle vi mötas vid färjan. Men röstningsplanen föll som ett korthus. Jag hade dagen innan pratat med Göteborgs kommun för att ta reda på förtidsröstningslokaler och fått bekräftat en i Majorna. Jag ville vara säker, hade tagit reda på fakta, trodde jag hade allt klart. Sedan visade det sig förstås, cirka fyra minuter innan jag skulle gå hemifrån, att den tänkta lokalen bara var öppen på valdagen. Jag kastade på mig kläderna för att hinna till Nordstan och rösta där men missade exakt vagnen som skulle ta mig dit och fick bittert inse att om jag skulle rösta skulle jag missa färjan. Jag fick ge upp och kände mig som den sämsta människan i världen, satt på en stenmur på Stigbergstorget och grät bakom solglasögonen, motstod en impuls att elda upp mitt röstkort i ren självbestraffning. Mattias plockade upp mig och jag hulkade hela vägen till incheckningen. När jag skulle ta fram vår båtbiljett passade jag även på att, mellan tårarna, kontrollera hostelbokningen till vår första natt i Hamburg. Men. Jag. Hade. Bokat. Fel. Natt. Jag var en pöl av misslyckande, jag ville trycka ⌘Z, vända och springa tillbaka. Det är skrattretande ironiskt att Resan, drömodyssén, skulle börja på ett sådant vis. Sedan fortsatte det såhär:

Vi placerade oss på soldäck, Mattias satte igång att hetsringa vårt hostel i Hamburg och turligt nog; de hade just fått en avbokning och kunde klämma in oss i deras sista rum. Utandning, en grad av lättnad.

Medan jag stod i telefon med en annan EUvalskunnig från kommunen som var hemskt hjälpsam och försökte hitta ett sätt för mig att kunna rösta även om jag lämnat landet. Käckt nog visade det sig att ambassaderna utomlands stängde för förtidsröstning klockan 12 den dagen, alltså bara några timmar innan vi skulle nå Hamburg. Jag var så otroligt upprörd över hela situationen, min egen klantighet och den förra kommunpersonens missvisande svar. Tur att Soraya Post och F! kom in ändå, annars hade jag känt mig evigt ansvarig. 

Sedan fick jag försöka släppa incidenten med röstningshaveriet och rikta in mig på vart vi faktiskt var på väg.

Vi åt frulle på soldäck, fulkaffe och medhavda saker av smördeg.

Poserade k00lt vid horisonten.

Och gullade. Var ju trots allt enormt pepp på att resa med den här fenomenala personen.

Vi anlände till Fredrikshavn och klev ur bilen för att fota vimplar, grindar och båtar innan vi drog vidare.

Som de här två fina som heter Styrbjörn och Isbjörn.

Vi for och åt Rittersportchoklad och jag läste högt ur Hamburgkapitlet i den här guideboken för Mattias. Det är en väldigt bra, om än något gubbig, reseguide som djupt ingående beskriver ett gäng städer med mängder av historiska och kulturella referenser varvade med insmugna tips. 
Så landade vi på vårt hostel efter en hetsig parkeringsjakt, prickade ut saker på en karta och begav oss ut.

Vi bodde i St Pauli som både är red light district och hur trevligt som helst. Det deppigt dekadenta ligger skavfötters med allt det fantastiskt mysiga och coola som är Hamburg. Vi gick till ett ställe som hette Backbord där det var stimmigt och trevligt.

Mattias läste tysk dagstidning med kommunistisk layout och jag åt god spenatgnocchi.

Soft ställe.

Så gick vi till Zoë som ligger i den galet sympatiska stadsdelen Schanze, där är bara ett hav av nersuttna sammetssoffor och mjukt gyllene lampskärmar. Vi beställde drinkar och satte på uteserveringen till stängningsdags.

Då promenerade vi hemåt och kikade in på snygga garagedörrar. Det satt folk överallt på trottoarerna, luften var ljummen, våra steg lätta.

Hittade en butik helt dedikerad till modellflygplan. Jag hade roligt åt kofamiljen uppe i högra hörnet som ser ut att ha en gemytlig picknick mitt på stridsfältet.
En väldigt fin kväll trots dagens illavarslande början.

Dagen efter gav vi oss ut i högsommarvärmen. Det hänger mycket saker över gatorna i Hamburg, tex sådana här bollampor.

Och låga rader med strutglass.

Undrar om arkitekt var synonymt med konditor förr i världen, för alla husen ser ut som gräddtårtor.

Det är en väldigt grön och blomstrande stad, åtminstone i de delarna där vi hängde.

Vi gick till Pauline, ett ställe där vi varit förut, för frukost. Den är nämligen så fantastiskt bra.

Vi inmundigade bröd och grönsakscremer, hemmagjord müsli och vaniljyoghurt, grönsaksstavar, baljor med kaffe, krispiga fattiga riddare och tusen kilo färsk frukt. 

Vi strövade och tittade på snygga fasader.

Det är väldigt mycket politiska budskap överallt, aktivismen verkar högst närvarande. Sådant ger ju en bra känsla och starka måste-flytta-hit-impulser.

M's godissneakers gjorde sig bra mot rosamålade gatstenar.

Hej fin.

Vi gick till en liten men djungeltät botanisk trädgård.

Minirhododendron.

Så väldigt fin blomma.

Det var uppemot trettio grader den här dagen så det var egentligen nästan för varmt för stadsvistelse. Vi lindrade hettan med en glass; mango och körsbär.

Tiden gick och till slut hade frukosten sjunkit undan och gjort plats för middag. Vi begav oss till Eisenstein, ett ur tipsen från Urban Safari. De hade fantastiskt fin industriell inredning men i och med värmen ville vi sitta utomhus. Det var grönt och tegel och låg just intill en biograf som hade den snygga affischen till Grand Budapest Hotel som en banderoll på väggen.

Där åt Mattias en Caesarsallad och jag en pizza med rostade grönsaker som var precis så bra som guideboken utlovat.
Åh Hamburg är en riktig pangstad. Jag tänker mig att det ska bli min frekventa tillflyktsort när jag bor i Malmö, att jag ska återkomma dit ofta. Jag känner på mig att det kommer bli en viktig stad i mitt liv, jag hoppas det..