Jag for ifrån Gotland några dagar innan Mattias och tog vägen om Stockholm för att träffa min käraste Malou, min flätsyster, fellow bruksbestigare, min powerpingla utan motstycke. Hon har varit i Brasilien i tre månader på utbyte och jag ville absolut knipa en bit umgänge med henne innan vi försvann åt olika håll igen. Vi hängde i hennes litteraturbelamrade rum och på hennes soliga balkong, hade riktig date på Flippin burgers och sörplade riksgod milkshake, gick på spelning i en galleria och ojade oss över Stockholmspriser, hängde med fina Daniel sådär som vi alltid gjorde när vi gick på samma folkis, åt grillad chèvre, en hel vattenmelon och kollade på VM, kramades och bullerskrattade, gick på bästa konceptet Parkteater och såg Cyrano, hade intensiva samtal om relationer, förväntningar, scenskolor, resor och orosmoment, om människor och feminism och allt som måste avhandlas efter tre månaders avstånd. Är så väldigt glad för de två dagarna och för de två personerna, vilka stjärnor.
SÖDRA GOTLAND, MEST OM FÅGLAR
Jag är i ett Nangijalalandskap som kallas Gotland. Sätter efterlängtade matplaner i verket, plöjer nya och gamla serier, blir oväntat indragen i VM- matcher, snyggmål och straffiaskon. M gör kaffe till oss om mornarna, han har blivit så morgonpigg. Varje dag säger SMHI fjorton grader och regn, nästan varje dag är det över tjugo grader och ostört turkosblå himmel. Förutom: avbrotten av sockerbitsstora hagel, minutlånga monsunregn och flammande blixtar som vita sprickor över himlen. Solen gör mig ljusröd och ljusbrun, jag tuggar trefärgade tuggumin, provar citronchoklad, plockar prästkragar vid vägkanten. Lägger ut sittunderlag till madrasshav på gräsmattan, parkerar mig mitt i solen med Kristian Lundberg och Suzanne Osten. Funderar över en iskall arbetsmarknad, den lilla teatervärlden och skolan som väntar i horisonten. Vi röjer ut den stora höga ladan, vältrar undan murkna stockar, staplar plankor, gnor bort ingrodd smuts, industridammsuger, högtryckstvättar, målar vägg. Stressen har på riktigt runnit ur venerna, jag har inga andra ambitioner än att bara vara här just nu.
I rosenbusken precis utanför köksfönstret har domherrarna sitt bo. De har ungar där, jag tror det är fem. När vi kom hit såg de ut som skrangliga dinosauriebebisar, skelettsmala med grova näbbar och tufsigt dun. Nu har de blivit mjuka och grå, som riktiga små fåglar, och vi ser varandra i ögonen genom fönstret. De står på kanten av boet, de kliver snart ut i luften.
Vi springer förbi stenhuggeriet, tittar på vackra saker i dyra antikaffärer, känner på det ljumma havsvattnet med avvaktar med att bada än så länge. Det finns en yta som förut bara var tovigt gräs och låga buskar, nu är jorden bar under himlen och vi krattar den mjuk, sår gräs klöver och en hel sommaräng.
Ladusvalorna kastar sig våghalsigt mellan takbjälkarna och luften, överallt är fyllt av fågelsymfoni. Tusen sorters läten jag inte kan skilja från varandra, och så alla sorters ungar som ska lära sig navigera i luften.
Vi cyklar. Landskapet är av hedkaraktär, det rinner spikraka grusvägar och alldeles jämna stenmurar över ön. Att cykla längs en alldeles rak landsväg i klänning och utan frusen hud, med bara himmelskupan över huvudet och varm asfalt under däcken. Kjol, bris, vallmo. Enda jag behöver.
LYON: ETT KNAPPT DYGN I EN NY FRANSK STAD & ROSENHAV / BOKMARKNAD / SAGOFASADER
Så angjorde vi Lyon. Vi var nog ganska slitna efter olika praktiska, fysiska och mentala motgångar. Infektioner, mekaniska trubbel och tungt grubbel. Men så möttes oss den vackra staden med sina två breda floder och vi hittade den enda lediga parkeringsplatsen i hela stan. Och det finaste var att vi fick komma till ett hem, till en vänlig person. Vi bodde hos en Nicole, vän till Charlie och Louise som vi bodde hos i Bordeaux förra året. Vi hade aldrig träffats, ens pratat i telefon, bara utväxlat kortfattade sms om adresser och ankomsttidet. Men vi möttes av största gästfriheten, varsågod-här-är-era-nycklar-kom-och-gå-som-ni-vill, två omättligt keliga hundar och en fantastiskt fin lägenhet.
Med nybäddad säng.
Nicole dansade balett när hon var yngre och spåren dröjde sig kvar på en hylla.
Det fanns en ilsken räv som frusit i sin pose.
Öppen spis, Mariatavla, ett skuttande får målat på väggen, krukväxter, solglasögon.
Stora fönster, vita träkarmar, blommor.
Goshundarna hade stenkoll på sitt kvarter.
Vi andades ut, sänkte axlarna, slängde våra väskor på golvet och andades in den nya staden. På kvällen åt vi croque's och hängde på en uteservering på ett kullerstenstorg tills det började regna, då gick vi hem och somnade som små stockar, toktrötta med glada.
Nästa morgon drack vi starkt kaffe och åt typisk fransk innehållslös sötfrukost innan vi begav oss ut på stan. Nicole visade oss runt och till några vintagebutiker som jag planerat att besöka. Schyssta ställen, men inget jättespännande utbud, ingenting fick följa med hem.
Det var sol och rosenrabatter.
Längs med Saone rann en bokmarknad där vi strövade en bra stund och bläddrade mellan tjusiga utgåvor av franska klassiker.
Franskromantisk klischéposering vid bokmarknad. Bodde för övrigt nästan i den här klänningen under resan, som är Agyness Deyn för Dr Martens.
Blev tatueringsinspirerad av den här bokryggen med rutorna.
Lyon påminde mig om både Lissabon och om en betydligt mer välbärgad version av Kairo. Drömmiga hus vid flodkanten, ser ut som en sagoscenografi som pusslats dit av någon fantasifull person.
Vi åt lunch på en av alla stadens uteserveringar som hade enorma glödlampor i trädet ovanför. Servitören var först lite bekymrad över att jag inte åt kött med ordnade sedan fram en jättegod ostdränkt ravioli.
Espresso på maten.
Vi tackade och dricksade och begav oss vidare. Hittade snygg gatukonst, fotograferade varandra.
Och plåtade vackra fasader med moln i fönsterrutorna, snirkliga franska balkonger och gardinkappor av järn.
Förirrade oss in på någons innergård där Mattias förvandlades till en playmoperson jämte jättekrukorna med grönt .
Så tog vi oss till stadsparken som var ungefär som att kliva in i en scen ur Mary Poppins. Trampbåtar i den lilla sjön, cykeldroskor, såpbubblor, flanerande familjer, ljuskatedraler mellan träden.
Det fanns en rosenavdelning i parken och romantikern i mig drog efter andan.
Narnialyktstolpar och nyponrosor.
Gräsänder.
Roshav på roshav. Ah, faller handlöst för sånt här, det kan inte hjälpas.
Vi skulle gå på Moderna museet men det visade sig vara stängt för renovering, så vi fick nöja oss med att slå oss ner utanför och dricka en okristligt dyr Orangina. Och det var ungefär så mycket vi hann se av Lyon innan vägarna kallade på oss igen. Så väldigt fin stad, den skrev genast in sig högt upp på listan för städer att återvända till.
KAOS/ HAVET/ HAMBURG - ALLTINGS BÖRJAN
(Hej! Jag tänkte att jag skulle finnas igen! Är ju drottningen av oregelbunden internetnärvaro och det kommer nu förstås kantra och slå över i det motsatta. Bildkaskader och inlägg som förmodligen istället blir outhärdliga i sin längd och utdragenhet. Jag ska jobba på att hitta en mjukare balans, men jag är fortfarande kvar i ytterligheternas träsk. Har ju varit ute och rest, flängt runt i Europa i nästan tre veckor så ah, nu börjar den historien!)
Och historien började i kaos. Det var en tisdag och det var sol. Allt var noggrant inpackat i bilen och morgonplanen var som följer: Mattias skulle smita iväg en sväng till gymmet innan bilen skulle bli vårt trånga hem, jag skulle förtidsrösta för EU-valet och sedan skulle vi mötas vid färjan. Men röstningsplanen föll som ett korthus. Jag hade dagen innan pratat med Göteborgs kommun för att ta reda på förtidsröstningslokaler och fått bekräftat en i Majorna. Jag ville vara säker, hade tagit reda på fakta, trodde jag hade allt klart. Sedan visade det sig förstås, cirka fyra minuter innan jag skulle gå hemifrån, att den tänkta lokalen bara var öppen på valdagen. Jag kastade på mig kläderna för att hinna till Nordstan och rösta där men missade exakt vagnen som skulle ta mig dit och fick bittert inse att om jag skulle rösta skulle jag missa färjan. Jag fick ge upp och kände mig som den sämsta människan i världen, satt på en stenmur på Stigbergstorget och grät bakom solglasögonen, motstod en impuls att elda upp mitt röstkort i ren självbestraffning. Mattias plockade upp mig och jag hulkade hela vägen till incheckningen. När jag skulle ta fram vår båtbiljett passade jag även på att, mellan tårarna, kontrollera hostelbokningen till vår första natt i Hamburg. Men. Jag. Hade. Bokat. Fel. Natt. Jag var en pöl av misslyckande, jag ville trycka ⌘Z, vända och springa tillbaka. Det är skrattretande ironiskt att Resan, drömodyssén, skulle börja på ett sådant vis. Sedan fortsatte det såhär:
Vi placerade oss på soldäck, Mattias satte igång att hetsringa vårt hostel i Hamburg och turligt nog; de hade just fått en avbokning och kunde klämma in oss i deras sista rum. Utandning, en grad av lättnad.
Medan jag stod i telefon med en annan EUvalskunnig från kommunen som var hemskt hjälpsam och försökte hitta ett sätt för mig att kunna rösta även om jag lämnat landet. Käckt nog visade det sig att ambassaderna utomlands stängde för förtidsröstning klockan 12 den dagen, alltså bara några timmar innan vi skulle nå Hamburg. Jag var så otroligt upprörd över hela situationen, min egen klantighet och den förra kommunpersonens missvisande svar. Tur att Soraya Post och F! kom in ändå, annars hade jag känt mig evigt ansvarig.
Sedan fick jag försöka släppa incidenten med röstningshaveriet och rikta in mig på vart vi faktiskt var på väg.
Vi åt frulle på soldäck, fulkaffe och medhavda saker av smördeg.
Poserade k00lt vid horisonten.
Och gullade. Var ju trots allt enormt pepp på att resa med den här fenomenala personen.
Vi anlände till Fredrikshavn och klev ur bilen för att fota vimplar, grindar och båtar innan vi drog vidare.
Som de här två fina som heter Styrbjörn och Isbjörn.
Vi for och åt Rittersportchoklad och jag läste högt ur Hamburgkapitlet i den här guideboken för Mattias. Det är en väldigt bra, om än något gubbig, reseguide som djupt ingående beskriver ett gäng städer med mängder av historiska och kulturella referenser varvade med insmugna tips.
Så landade vi på vårt hostel efter en hetsig parkeringsjakt, prickade ut saker på en karta och begav oss ut.
Vi bodde i St Pauli som både är red light district och hur trevligt som helst. Det deppigt dekadenta ligger skavfötters med allt det fantastiskt mysiga och coola som är Hamburg. Vi gick till ett ställe som hette Backbord där det var stimmigt och trevligt.
Mattias läste tysk dagstidning med kommunistisk layout och jag åt god spenatgnocchi.
Soft ställe.
Så gick vi till Zoë som ligger i den galet sympatiska stadsdelen Schanze, där är bara ett hav av nersuttna sammetssoffor och mjukt gyllene lampskärmar. Vi beställde drinkar och satte på uteserveringen till stängningsdags.
Då promenerade vi hemåt och kikade in på snygga garagedörrar. Det satt folk överallt på trottoarerna, luften var ljummen, våra steg lätta.
Hittade en butik helt dedikerad till modellflygplan. Jag hade roligt åt kofamiljen uppe i högra hörnet som ser ut att ha en gemytlig picknick mitt på stridsfältet.
En väldigt fin kväll trots dagens illavarslande början.
Dagen efter gav vi oss ut i högsommarvärmen. Det hänger mycket saker över gatorna i Hamburg, tex sådana här bollampor.
Och låga rader med strutglass.
Undrar om arkitekt var synonymt med konditor förr i världen, för alla husen ser ut som gräddtårtor.
Det är en väldigt grön och blomstrande stad, åtminstone i de delarna där vi hängde.
Vi gick till Pauline, ett ställe där vi varit förut, för frukost. Den är nämligen så fantastiskt bra.
Vi inmundigade bröd och grönsakscremer, hemmagjord müsli och vaniljyoghurt, grönsaksstavar, baljor med kaffe, krispiga fattiga riddare och tusen kilo färsk frukt.
Vi strövade och tittade på snygga fasader.
Det är väldigt mycket politiska budskap överallt, aktivismen verkar högst närvarande. Sådant ger ju en bra känsla och starka måste-flytta-hit-impulser.
M's godissneakers gjorde sig bra mot rosamålade gatstenar.
Hej fin.
Vi gick till en liten men djungeltät botanisk trädgård.
Minirhododendron.
Så väldigt fin blomma.
Det var uppemot trettio grader den här dagen så det var egentligen nästan för varmt för stadsvistelse. Vi lindrade hettan med en glass; mango och körsbär.
Tiden gick och till slut hade frukosten sjunkit undan och gjort plats för middag. Vi begav oss till Eisenstein, ett ur tipsen från Urban Safari. De hade fantastiskt fin industriell inredning men i och med värmen ville vi sitta utomhus. Det var grönt och tegel och låg just intill en biograf som hade den snygga affischen till Grand Budapest Hotel som en banderoll på väggen.
Där åt Mattias en Caesarsallad och jag en pizza med rostade grönsaker som var precis så bra som guideboken utlovat.
Åh Hamburg är en riktig pangstad. Jag tänker mig att det ska bli min frekventa tillflyktsort när jag bor i Malmö, att jag ska återkomma dit ofta. Jag känner på mig att det kommer bli en viktig stad i mitt liv, jag hoppas det..
NORRLANDSKAPITLET
I fem dagar var jag hos Mattias, Rebecka och deras griffon Humlan i Umeå. Bortsett från en ilsken visdomstand och lite för mycket jobb var det ett par mycket fina dagar. Något såhär på ett ungefär:
Deras källarlägenhet som är full av art decovaser, teakmöbler, handmålade detaljer, gothiga tavlor av korpar och bilder på Little Richard och Elvis i varje vrå.
En förmiddag var det strålsol men svalt som vårvinter och vi gick till Hagabagarn för att inhandla en sen frukost.
Humlan fick övergivenhetsångest över att bli lämnad utanför i två minuter.
Köpte bröd och bakverk, bland annat det mest episka pistagewienerbröd jag träffat i mitt liv.
En annan dag var det promenad genom stan och vi passerade ett hus som var byggt av hallonglass och sockerkristyr.
Vi besökte bildmuseet med sin tändsticksfasad och enorma fönster.
Som är rakt ovanför älven, sådär så att jag fick lätt svindel ju längre upp i våningarna jag kom.
Såg konsthögskolans examensutställning. Tyckte mycket om denna triptyk.
Och denna videoinstallation av Shahzia Sikander som var helt magisk. Omöjligt att återge i stillbild, men både jag och Mattias satt helt fängslade, hypnotiserade.
En dag åt vi en helt grym pasta på ett ställe som heter Vezzo. Karl Johanssvamp, vin, persilja, vitlök och västerbottensost. EH GOTT.
Hälsade på Rebecka på hennes jobb som skräddare på Norrlandsoperan. Hon är även stickvirtuos, jag menar kolla tröjan.
Kilade runt bland rails och petade på patinerade våtdräkter, märkliga slokhattar och teatrala sidenkreationer.
Rebecka manekängade i en lila sidenkappa med livets största krage.
En kväll var det tillräckligt varmt och fint för att sitta ute och grilla, elda.
Dessa två minimonster var mest sugna på godis.
Alltså så underliga djur dessa. Som små trumpna wookies med underbett och lösskägg.
Rebecka stickade på en ny skapelse.
Vi promenerade över kyrkogården i skymningen.
Till den vackra mörka älven.
Jag fotade en bror, ett minilejon och tallrötter.
Och ställde mig på andra sidan kameran.
Och så roddbåtarna uppdragna vid åkanten.
Lite så och mycket mer var de dagarna.
Så slår jag igen Norrlandskapitlet för denna gång och hoppas på ett nytt inom en inte alltför avlägsen framtid.
LÖRDAG AV GULD
I lördags vaknade jag hemma i mitt numera före detta hem i Majorna. En sista Göteborgshelg på ett par månader och en lördag som var sådär bländande ljus och bekymmerslös. Fick träffa Jenny igen och hänga med darling M, finare sällskap är svårt att finna.
Det är så himla tomt och ljust-och-fräscht i lägenheten sedan jag flyttade och tog hela bohaget och all plottrig inredning med mig. Men Agnes fina vita bord fanns kvar, med ett champagneglas med en syrénkvist på. Där intogs frukost.
Sedan gick vi genom Slottsskogen och det var solkatter på asfalten och en riktig katt som Jenny attackgosade med.
Vi satt på uteserveringen till Bar Italia och försökte komma underfund med om dessa citronträd var fejk eller ej. Vi är fortfarande inte helt säkra.
Drack finkaffe och åt helt sjukt god glass i glas på fot.
Människor i solen.
Chokladglassen af himmelriket.
Så kramade vi Jenny hejdå och promenerade vidare till Järntorget där det hängde olika sorters kulörta bollar över gatorna och i körsbärsträden.
Såhär såg jag ut, hej hej. Favoritjackan, min fina gräddvita sidenskjorta och manchesterkjol. Nöjd i nyfärgat hår (god känsla) och för varm i slitna docs.
Samt bländad av solen.
Vi hängde, nästan slumrade i solen vid kanalens bruna vatten, tittade på picknickande springande solknarkande människor. Var så glad över äntligen en heldag med Mattias för nu är det ett par veckor där vi är på olika håll ett tag.
När klockan slog fyra gick vi till Basque som är en pintxosbar med sjukt god plockmat för tjugofem spänn styck och kanske stans finaste inredning.
Såhär skulle en ha det hemma. Där satt vi gott och väl ett par timmar och knaprade i oss croissanter med mögelost och marmelad, crostini med mango och chèvre med bränt socker osv osv.
På kvällen skulle vi spela skivor på Skjul Fyra Sju och som de tidsoptimister vi är blev det förstås ett par timmar i maxat tempo där vi satt med varsin dator och fixade ihop låtar, klippte ljudklipp av Kathleen Hanna, skålade i en lätt misslyckad bubbel-med-sorbet-drink och åt korv (jag). Mattias var i vanlig ordning k00last i stan i långa ullshorts och godissneakers.
När vi tillslut fått ihop vårt set var det fortfarande ljust och jag tog hastigt en överexponerad bild på sagoträdet på vår gård. Sedan följde en lång natt av livespelningar, discokulor, CHVRCHES, Le Tigre, Gang of Four, Lorde, Kanye, Nas, Savages, John Talabot och allt annat som vi tycker är bra tills vi hade så ont i fötterna att vi båda fick ta av oss skorna bakom DJ:båset och sedan ta en taxi hem.
OCH DET FLIMRAR FÖRBI SOM UTANFÖR ETT TÅGFÖNSTER
Mellan repetitioner och föreställningar och annat jobb har mitt liv sett ut lite såhär det senaste. Finvänner på besök, en gräsövervuxen hockeyplan, en Vera som somnat i soffan under en repetition, bävrarnas spår runt trädstammarna, rävhunden Vide vars hjärta jag gärna vill inbilla mig att jag äntligen vunnit. Den där platsen mitt i skogen som är det närmsta jag kommer ett hem nu och ett par månader framåt. Ett par månader av självvalt nomadliv, resande tillstånd. Den där platsen som väl måste vara ett sorts hemma eftersom det är där hjärtat bor. Två veckor på den platsen där jag rört mig på en radie av cirka fyra kilometer. Dockskåpsformat, ett sorts koncentrat. Det där uppslukande, lätt världsfrånvända och eskapistiska som sammanslagningen hyperintensivt projekt + liten plats skapar. Jag rör mig från Mattias lägenhet till Bruket, till Holländeriet, till kontoret, till det orubbliga tiofikat, till Ica där Johnny berättar historier på bredaste dalsländska om hur det egentligen gick till när sjön Ärran blev färgad grön, tillbaka till lägenheten, springa till Vreket, gå till sjön, tillbaka till Mattias, rör mig i denna miniatyrvärld, stannar där. Men jag stannar inte där, för det här är inte en sådan tid. Jag packar ihop saker för tio dagar i min resväska som bokstavligt talat börjar gå upp i limningen, jag åker till Göteborg för att sedan Stockholm sedan Umeå, tillbaka till Platsen och sedan: Världen.
FRÅN EN HÖGTID SOM PLÖTSLIGT REDAN VAR FÖR LÄNGESEDAN
Dalslandspåsk, en sådan sak som jag, precis som allt annat här, inte hittat tid att berätta om. Det var påskprickiga syskonbarn, Plopp, blåsippor och våffelkalas, trädgårdsröj hos familjen Hallberg, en studsande Hilma och en Ville med korg på huvudet, solvarm Imsehund och rara föräldrar, vitsipporna som snöade i skogsbrynen och magiskt solväder.
De senaste tio dagarna har endast och enbart varit Resultatet. Det fantastiska och befriande världsfrånvända i att få slukas upp fullständigt av ett projekt. Tolvtimmarsdagar, sträckta muskler, kreativitet på högvarv, ostört fokus och sedan en explosion av konfetti och scenkonst som nådde cirka 230 personer på tre dagar. Nu är konfettin uppsopad, allt ljus nerplockat, mörkläggningen bortriven och förtrollningen bruten. Jag ska jobba med annat och vila nu. Och komma tillbaka hit, tänker jag.
→ M A L M Ö
Vi åkte till Malmö och det är oåterkalleligen vår, det är som ett tåg. Alla körsbärsträden blåste sina rosa tuggumibubblor och i Folkets park hittade vi en albinokänguru i miniformat med rubinögon. Vi köpte buntar med bladpersilja på torget, tunnbröd och baklava i en av minibutikerna, gruyère och ambrosia i ostaffären på hörnet. Jag hade ibland bara smala sugrör att andas igenom och ett rivjärn i bröstet för ibland är det så. Men en går ut och igenom det för det är det enda som går att göra. Så vi såg fotoutställning på Moderna med mörker och pasteller, tusen historier en sorts oskärpa som vi glömt namnet på.
Gick genom den stadsdel som ger mig hopp mitt i den här världen som alltför ofta känns som ett sjunkande skepp. Såg scenskolans strålande treors mastodontiska slutproduktion. Deras intensitet och svett och lysande begåvning, en geometrisk pusselscenografi och blodröd politik. Och jag var nog lite rädd att de inte skulle känna igen mig, att allt som har med den där skolan bara var en önskedröm, en parallellvärld av luft. Men jag fick tolv kramar av guld och sedan hängde vi i deras loge med tiokronorsöl till dygnet blev nästa. Och so on and so forth tills även den helgen sprungit sin väg i disigt vitt ljus.
ETT LIVSUTSNITT LITET SOM ETT FRIMÄRKE
Nu har jag packat min enorma resväska full med de mest nödvändiga böckerna sladdarna kjolarna för ett par månaders liv. Jag har låst min Majornadörr och jag kommer tillbaka, men jag kommer inte bo där något mer. Det är väldigt underligt, och jag har haft ett fantastiskt fint kollektivliv där i nästan två år, men det är dags nu. Nu viker jag ihop mig och lever ett tidsbegränsat nomadliv mellan olika trygga punkter och äventyrsland.
Lite såhär var min sista Göteborgsvecka när jag diskat mina sista bambakantiner och torrmoppat den sista dagistamburen:
Det var episkt väder hela veckan. Jag var förkyld men orkade ändå promenera genom stan, genom allén och såg träd som började slå ut.
Hälsade på Anna och Martin i deras superfina lägenhet. Martin hade kalasrandiga strumpor och jag hade med mig valnöts- & russinbaguette och pain au chocolat.
Det gick att sitta på balkongen i solen utan jacka och vi drack en massa pressokaffe, pratade om sommarbröllop, Egypten, potentiellt storslagna practical jokes och en massa annat som jag inte minns, men jag minns att jag skrattade mer än på länge.
Hälsade på min stora lilla mormor en annan vårdag. Jag hade önskat mig våfflor eftersom mormor är den okrönta pannkaks- och våffeldrottningen. Åt minst fem med grädde och sylt och fick tid att prata med min fina mormor och dricka bryggkaffe i näverkoppar från Dalarna.
Så kom min finaste Mattias till stan en kväll och vi möttes på Stället med stort S, Hagabion förstås. Sista gången vi hängde där på hur länge liksom? Det är tråkigt. Åt i alla fall ostbricka med dödsgod gruyère och citronpasta med tomatsås och fräst broccoli.
Göteborg fortsätter och jag fortsätter men vi gör det på olika platser nu.
T J U G O F Y R A
I fredags fyllde jag år och eftersom alla mina helger nu går åt till att repa med Resultatet, scenkonstprojektet i Fengan, så fick även den firas där.
Jag tog sista kvällståget på torsdagkvällen och hämtades upp av den finaste personen jag vet.
Hängde i hans vardagsrum, på hans mattkollage.
Lagade stört god tacosgrej med quesadillas, bönchilli, smörfräst majs och avokadosallad samt skålade i cava.
På själva bemärkelsedagen smet en morgonpigg M upp och stängde om sig i köket för att sedan komma in med det här. Eggs in a basket på rågbröd, vårlök- och kaprisröra, fluffig smoothie (i glas med presentsnören), starkt kaffe och nyplockade snödroppar från trädgården. Kan en tänka sig ett finare sätt att börja ett nytt år på så säg! Svar nej, går ej.
Min födelsedag ligger ju under den knepigaste vårtiden då det kan vara lika mycket midvinter som sprittande vår. Den här födelsedagen var en exceptionell solskensvariant av 28 mars med bländvit sol och himlen som en glaskupa.
Vi hängde runt och gjorde i ordning oss för dagen.
Och började snart fixa för medtagbar lunch, för Mattias hade smitt picknickplaner. Passade ju så optimalt med den nyanlända våren. Vi kokade mungbönor och stekte hackiga halloumibitar som fick svalna på trappan.
Men kolla, fina.
Så knöt han på sig Kenzodojorna, fiskade upp tidningen ur brevlådan och vi åkte.
Till Baldersnäs. En herrgård utanför Dals Långed som är hemskt stilig. Här borde en tveklöst lajva Brideshead Revisited med silk shirts and liqeurs and cigars i sommar.
Alltså, hur enkla vi människor (nordbor?) är som bara känner livet återvända så fort vi får solen i ögonen igen.
Vi låg på picknickfilten som varit med både på Österlen och franska rastplatser och kisade upp mot allt det blåa. Vi hade tydligen tappat lite av picknickrutinen under det alltför långa vinteruppehållet så varken tallrikar eller glas var där de skulle, men vi hade en megagod sallad, nybakat morots- och timjanbröd och mousserande flädersaft så inte gjorde det nåt.
Något är på väg att hända.
Vi åt upp varenda matbit och rullade tillbaka till Fengan. Mattias skulle baka pizza på bageriet så han for dit, jag gick hem. Bakade en cheesecake, slumrade till, spelade lite på det ostämda pianot i källaren, blev ett uns uttråkad och ägnade mig åt en stunds innovativt spegelposerande.
Vi hade bjussat över lite folk senare på kvällen, bland annat Ville som visade sin uppskattning mot värden genom att somna som ett litet cirkuskryss i hans säng innan han ens sagt hej. Hihi åh raringen. Den oerhört välavvägda menyn bestod av panerad chèvre, kladdkaka, bagerietpizza, cheesecake och dumleklubbor, alla tiders. Så hängde vi på Mattias vardagsrumsgolv tills födelsedagen sprang sin väg och gled över i nästa dag.
DAGAR AV SIDEN SMÖRDEG MOTLJUS & GLASSKUBER
Från olika Fengandagar när vi åt smördegsbakelser med mandelmassa och bär på snyggaste mattkollaget, när jag sov över i Pettson & Finduspalatset, pysslade med bokmärkesänglar, lekte med bedårande vildungar som skrattar samma sorts skratt, när vi bakade pizza efter pizza efter pizza och sedan åt glass med bär och tjinuskisås, när himlen var vit och sedan blå, när vi skålade i prosecco fast det kanske var lite tungt just då, när vi reste Hilmas nomadtält på baksidan av huset och det stod rådjur lite längre ut på ängen, när jag fick dricka morgonkaffe med mittenbrorsan, när jag sprang där jag sprang i somras och luften lovade att det ska bli så igen.
8 MARS / EPISOD 1
8 mars var en så väldigt strålande dag som försåg mitt illa åtgångna minneskort med 266 bilder, detta kräver en kapitelindelning på två. Lovar att inte besvära er med två inlägg à 133 bilder vardera, men en smärre kaskad blir det ändå. Såhär började det:
En storslagen dag kräver en storslagen frukost. Jenny vaknade pigg som en lärka och susade bort till bageriet för att införskaffa nybakade saker såsom croissanter, pain au chocolat, fluffiga frallor och grovt bröd. Åt tills vi klubbades av paltkoman. Jenny försvann iväg på champagnefrukost/födelsedagsfest och jag och Mattias gjorde oss redo för dagen.
Han var K00last i stan med sneakers som ser ut som lego och engelsk konfekt. Vi gick över kullerstenarna till Gustav Adolfs torg och möttes av en fantastisk 8 marsdemo.
Solen visade sitt fagra anlete för första gången på cirka ett halvår och belyste hela det brusande tåget.
Vi gick upp till Götaplatsen och det var så fantastiskt energisk stämning. Ett myller av mångfacetterad men enad feministisk kamp, den befriande känslan av att få skrika ur sig all frustration över orättvisor som strömmar som ett gift i tillvaron och en känsla av att allt kommer bli bra tillslut.
Svinsvängiga Kiriaka levererade euforisk stämning.
OH, får så mycket hopp/glädje/pepp av detta. Något att återvända till när allt känns förtryckande, smutsigt, begränsande, orättvist och allvarligt fler. Komma ihåg det igen; vi är så många.
Smygfotade någons grymma patch.
Träffade många fina personer, bland annat Bonnica som såg ut som om hon var gjord helt i guld.
När vi lyssnat på tal och det hela sakta avtog gick vi hem igen. Åt gräddig grön bönröra med rostat bröd och korkade upp den bästa proseccon.
Katarina och Jenny peppade stenhårt.
Jag kände mig k00l i glittriga ögonbryn och Hej Blekk- choker.
Supergrrl- tema med paljettknickers och hallonröd body samt svepande transparent sak.
Och bästa Mattias snörade på sig godissneakersen igen. Så samlade vi ihop oss, jag knycklade ner kameran i väskan och vi gav oss iväg för att hålla 8 marsfanan högt många timmar till.
CROISSANTSEMLA / 104 PIZZOR / SNICKARMINGEL
I fredags pausade jag från mitt flängiga vikarie-/assistentliv och åkte ut till min skog, mitt hörn av Dalsland. På Lisas bageri har de pizzakväll varann fredag, Mattias brukar jobba där och jag fick hoppa in i kassan denna dag, kanske det bästa fredagsjobbet en kan tänka sig.
Bageriet hade sitt sedvanliga megagoda utbud plus skyltar i hallon/lakritskulörer.
Stilig pizzabagare kavlar upp ärmarna framför ugnen.
Och började göra pizzor som innehöll allt det här goda. Alltså, är ju ej helt opartisk i frågan, men detta är utom tävlan de bästa pizzor jag ätit.
Bagarmästaren själv kavlar perfekta cirklar.
Till en början var kvällen lugn och vi hängde runt mest, fotade bakade saker och provåt pizzabitar med getost, purjolök, potatis, vitlökscreme fraîche och timjan.
Eftersom det både fanns semmelingredienser och croissanter var jag nödvändigtvis tvungen att korsbefrukta dessa och bygga en croissantsemla med vispgrädde och mandelmassa. Stört gott.
Mattias gör pizzaklassikern Dalsland med rödbeta och fetaost. Sedan kom Den Stora Rushen i form av studenter från Stenebyskolan, det blev tokfullt och kaos och när kvällen var slut hade vi en enda pizzadeg kvar, allt annat gick åt som smör. På tre timmar bakade Mattias, Lisa och Debbs 104 pizzor, våra lungor fylldes av mjöl och rök och efteråt var våra ben som efter ett maraton. Lyssnade på Beach House och åt vaniljbullar medan vi städade, så visst var det fint.
Och när vi diskat klart de sista degskraporna och eldat upp alla pizzakartonger gick vi över till snickeriet och fotoateljéerna som hade öppet hus. Det var massor av folk (nåja, i relation till att vi befinner oss i en by med 300 invånare) vilket ej framgår av bilden. Det fanns gratis bröd, olivgömmor, kladdkaka, lingongrädde och vin så oss gick det ingen nöd på. Hittade en gullig bror bland sågspånet också.
Och en Sandra.
Och en Hilmis som klättrade på stegar och sprang ut och rejsade i mörkret utan jacka.
Och denna otillåtet gulliga Ville i palmtofs som hoppade på en smidd ljudmaskin som Chris byggt.
Dör. Söthetsdöden. Nu.
Och det var den lilla kvällen i den lilla lilla byn som ändå är så stor på så många sätt.
DAGAR I MINA SKOGAR SOM FÖRSVANN BLAND MOLNEN OCH ENDAGSVIKARIATEN
Jag hittade två borttappade helger i bildarkivet som får sticka emellan här, sådär på efterkälken. Helt i linje med min bloggtakt i övrigt alltså.
En helg hos mamma och pappa när det var kal halvvinter utanför dörren, jag hade kli i halsen och tung trötthet i kroppen men promenerade ändå med min lurviga varghund, gullade med syskonbarn som var på besök, åt sötsalt frukost vid det tvåhundraåriga köksbordet, knaprade macarons och njöt fluffiga semlor som scenskolefirande, än en gång.
Och en helg i Fengan när det faktiskt var riktig vinter (enda i år verkar det som, det är väl ändå ganska sorgligt). Jag och M promenerade i snöhavet, höll oss tätt intill varandra. De heliga frukostarna vid det blå bordet och peppigt uppstartsmöte med vårt nya scenprojekt på Not Quite. Det blir vårens kreativa händelse, och fast det fortfarande är sådär otydligt som ett kollektivt projekt ofta är, så har jag höga förhoppningar om det.
NOW MY LIFE IS SWEET LIKE CINNAMON LIKE A FUCKIN DREAM I'M LIVING IN
När jag kom hem från jobbet i måndags hade Jenny stängt in sig i köket och ropade att jag inte fick komma in. Jag anade överraskningsmoment i mossen. Sedan smet hon ut med en flaska bubbel i högsta hugg, satte på We are the Champions på maxad volym och smällde korken i taket! Sa NU SKA VI FIRA DIG och sedan skålade vi för att jag ska börja scenskolan och hon är snart färdig skådis och cirkeln liksom sluts. Det magiska i livet som händer nu.
Så fick jag komma in i köket och på bordet såg det ut som ett helt litet Disneylandskap. Med sockerknastriga jordgubbsmuffins, bubbel och kort från Jenny och Emm (min nya sambo!) samt sötaste tavlan ever som inte ens hade hunnit torka för den var alldeles nygjord. Jag vart alldeles tagen.
<3 <3
Sliten men så himla glad.
Det var så gott och det var så fantastiskt fint gjort av henne. Vi åt massor av mat och tre muffins var och pratade om allt som behövdes prata om, skålade igen och sedan kollade vi på senaste Girls i vår blommiga soffa innan klockan snart var midnatt och Jenny skulle upp i ottan. En sådan gnistrande liten måndagskväll.
SKOGSDAGAR; SNÖ, KRISTALLGLAS, VITA LAKAN
Innan hela Malmöodyssén, den där obegripligt märkliga parallellvärlden av antagningsprov, så hade jag några lysande dagar i Fengan. De såg ut såhär genom min kameralins:
Ett gammalt tåg med teakväggar och ankarkrokar tog mig till min favoritskog och bästa person.
Den första kvällen lagade vi den där tacosmiddagen som figurerade i förra matinlägget.
Deg som blev någon sorts svennifierade tortillas. Men GOTT.
Sov på kuddar med tryck av våra spela skivor- och svinkära- överhuvudtaget- alias.
Sov länge i nytvättade lakan.
Frukostarna vid det blå bordet som är i det närmsta heliga.
Och bara hänga runt i den där fina lägenheten med sina små högar av luxuösa labels, klädda knappar, visitkort från franska krogar och syattiraljer.
Och den här hyllan med sitt stilleben byggt av en Joy Divisionskateboard, tandkräm som smakar ingefära, sardinburkar från vår Europaroadtrip, kärleksbrev med vintageromantiskt nöjesfält, resväskan och flådiga skolådorna,bilden när vi pussas utklädda superhjältar .
Vi vinterpromenerade och det här trädet har alltid fångat min blick. Särskilt nu när det har en extra kontur av snö.
Vi promenerade uppför kullen och hängde hos den gosigaste familjen i skogen. Kolla gullebarnen.
Som gungade gungstol med Mattias.
Och läste bok.
Vi lagade dumplings, och nu börjar vi nog få in snitsen. Hackade en massa saker väldigt smått.
Ganska snygga va.
Så brutalgott.
Jag och Mattias med glitterstenar i pannan åt blixtsnabbt, kunde ej sansa oss.
Prosecco i kristallglas skare va.
Och edamamebönor.
Och två gånger gjorde vi glass. En helt sjuk hallonglass och denna, minst lika sjuka, chokladglass med dulce de lechekola. Ben & Jerrys have nothing left to offer me.
Och, bara att få vara med den här personen.
ÅRET SOM VAR 2013 / JANUARI - APRIL /
Det här året kräver nästan att delas itu, för delarna känns så radikalt olika. Delen då jag hade Wendelsberg, skola, struktur, sammanhang och delen då jag inte hade något av det. För skillnaden är milsvid, i alltifrån hur dagarna ser ut på papper och hur de känns i mig. Det har varit så fantastiskt på så många sätt. Jag har varit frisk, haft helt stjärnklart lysande vänner och en kärlekshistoria som tar andan ur mig varenda dag. Mer magi än en kan önska sig. Men parallellt med det så har jag nog också gått från att vara väldigt säker, riktad och med en nästan ständig känsla av obegränsade möjligheter till att stå utan sammanhang och planer, osäkrare och svajande. Så vi tar väl det från början, inte minst (snarare främst) för min egen skull, för att reda upp och räta ut hur det här året egentligen gestaltade sig.
JANUARI
2013 ramlade in i mig, eller jag ramlade in i 2013, på övervåningen av en bar i Barcelona. Det fanns sangria i stora kannor och en mobil av hundratals små glasflaskor i taket. Vi dansade bort allt smink på en svartklubb med videoprojektioner på väggarna och det var så varmt att det gick att stå i bara klänning på innergården. Jag pratade med Mattias i telefon, han stod med tomtebloss i händerna på en veranda i Dalsland och vi sa att vi var kära i varandra. Jag hade en sådan osannolik saknad efter honom innanför bröstet under den där resan att jag trodde självantända. Men de där första dagarna på året var ändå otroligt fina. Jag och Max drack passionsfruktsjuice på saluhallen om mornarna och billiga mojitos om kvällarna. Jag lyssnade beundrande på hennes porlande spanska och vi tittade på Chanelskor och Gaudibalkonger, ååh:ade över högar med sovande hundar och en dag fick evakueras från ett tåg som stod i horisontalläge mitt på ett berg på väg upp till ett otillgängligt kloster. På tåget hem blev vi båda toksjuka men på perrongen i Malmö stod Mattias och hämtade upp oss. Två dagar senare hade mamma och pappa gemensam sextioårsfest, jag var fortfarande ett febrigt vrak men försökte ändå hålla min stämma när vi syskon sjöng Wayfaring stranger. Mattias var där med mig hela tiden och den kvällen sa jag att jag ville vara tillsammans med honom, och det kändes som om allt brann. Han ville samma sak och jag tror jag grät, för det gör jag när det brinner på insidan. I skolan var det rysk traditionell dramatik och samtidigt fick jag och Linn klartecken att vi skulle för göra Invasion! som slutproduktion. Så vi började smida planer. Det var en bra tid i skolan, även om jag hade svårt att koncentrera mig på viljor och hinder utan att tankarna halkade iväg till en viss person med jordens ärligaste ögon och varmaste händer.
FEBRUARI
Spelade i en scen av Morrisseys favoritdramatiker i skolan, det var brittiskt och smutsigt, topp två mest klassiska sceniska aktiviteterna 1) packa väskor och 2) dricka orimligt mycket sprit som egentligen var outspädd äppeljuice. Det var ibland knepigt med grupprocessen sådär som det blir när det inte finns tillräckligt med lärarresurser. Andra sökte scenskolan men jag lät bli, och det var så skönt. Motivationen sviktade en aning, jag hade annat i tankarna. Det var mycket Dalsland eller han hos mig; det var dimsum på Dubbeldubbel, kaffe på Victors, middagar i Majornaköket och feministisk varieté på Storan. Hade det mest magiska sportlovet ever, en berusande filmsekvens av midnattsbrottning, projicerade filmer på vardagsrumsväggen, trevande reseplaner, tidskrävande matprojekt, vinterpromenader och amerikanska pannkakor tjocka som dunkuddar. Och så gerillasov jag på ett hotellrum där Mattias var, bakade apelsinmaränger, lärde mig pochera ägg, bokade sunkhostel och slottskamrar i Tyskland och Portugal. Det var mycket att vi åkte bil och typ bara tittade på varann. Det var en kall vinter som blev helt överglänst av något mycket större.
MARS
Stod på scenen för sista gången på Wendelsberg, i ett Tennessee Williamsprojekt som var lite trögt men stundtals superroligt. Hade fortfarande svårt att koncentrera mig i skolan och kände av både prestationsångest och stagnation, orkade liksom inte riktigt. Det kan kännas surt såhär i efterhand, det var ju så fantastiskt priviligierat att få tillgång till de där lokalerna och människorna hela dagarna. Oh well. Penny pick a doll jobbade med OH GRÄVLING WHERE ART THOU som Erika skrivit, jag valde en mindre framträdande roll i det projektet men filmade tex trailer och fotade affisch. Mattias gjorde kostym till Stadsteatern i Borås och vi gick på premiär och premiärfest. Det var så kallt men jag försökte ändå ha tunn bomberjacka och sammetscykelbyxor på mig. Det snöade över Slottsskogen. Hängde mycket med Agnes som fortfarande bodde hos oss här, det var så fint.
Dalslandshelgerna var många, var magiska. Ostbricka på vardagsrumsmattan, en fransk thrillerserie, brunchritualerna, JJ och The Cure. När vi gick på loppis i Säffle sa en gubbe på bredaste värmländska till oss ”ä ni nykära eller? Dä riktit lyyyser om er!” Jag var overkligt lycklig och panikgrät ibland av rädsla att det skulle ta slut.
Åt på Hagabion nästan pinsamt ofta, gick på antikvariat och Konstmuseet, spelade skivor med Mattias för första gången, skrev en krönika om Girls och sex, lyfte skivstänger, såg kanske årets bästa föreställning Fragmente som var så fylld av svärta och humor att jag nästan rann av stolen. Fyllde tjugotre och bjöd på tårta ost och vin, bearbetade och researchade Invasion!, hånglade på balkongen, såg en helt magisk spelning med Patrick Wolf i Hagakyrkan, jag och Maxime grät och rös. Och så tatuerade jag mig! Tre små bokstäver på insidan av fingret bara och även om de fick suddiga konturer blev de så var det viktigt och sant. Mod. Det ska alltid stå där.
APRIL
Det kom en påsk och jag var mycket på landet, både Dalsland och Asklanda. Små kaniner i choklad, påskäggsjakt och långa promenader. Såg storögt syskonbarnen växa, gosade och lekte med dem. Det blev påsklov och jag började i Stockholm. Hängde med bästa Malou och Daniel, såg diametralt olika utställningar på fotografiska, lunchade på STDH, åt burgare och suckade över vackra Stockholmsvyer. Hälsade på vackraste Emily, drack kaffe och pratade i hennes vardagsrum, blev fotograferad av henne bland snöfläckar och vårsol. Blev bjuden på middag av min kära äldsta bror Andreas och vi hittade vår yngsta bror Mattias debutskiva Obscure Lanes i skyltfönstret på en skivaffär på söder. Stort, för den har sju års arbete bakom sig och mer blod, svett och tårar än en kan föreställa sig. Så tog jag bussen till Nynäshamn och färjan till Visby med klappande hjärta, och där fångade Mattias upp mig. Vi åkte bil söderut under stjärnorna som var som strösocker på sammet. Sedan spenderade vi ett par dagar i hand föräldrars Bröderna Lejonhjärtahus på Gotland. Såg raukar och ispelare, lagade bönburgare och lyxlax, cyklade fort i motvind, rullade en cigg på den isiga bryggan, såg Magnolia och låg kvar i sängen länge, drömde om när havet skulle släppa taget om isen och jorden skulle bli mjuk och grön igen.
Har lite dåligt dokumenterat från denna månad, men det måste varit här vi satte igång med Invasion! på riktigt. Fick fyra superfina, arbetshungriga skådisar och formade en kreativ, effektiv och trygg ensemble. Utforskade, tvekade och växte i regirollen, samarbetade rakt och bra med fina Linn. Och så spelades OH GRÄVLING WHERE ART THOU på Cinnober och jag var maxat stolt över Hanna, Erika, Amanda och Hanna som gjort en idé till en så fantastisk scenisk verklighet.
(PS, fattar ej varför textstyckena blir olika stora och lyckas inte ändra det. Störigt, ska försöka lista ut vad som är grejen.)
☁ ☼☁☼ ☁☼ ☁☼ ☁ ☼ ☁ ☼ ☁ ☼ ☁
Det var juldag och det var mossan som lyste smaragd mellan avklädda träd/ det var sovande ettåringar i bärsele på ryggen/ droppar längst ut på tallsvärden/ det var skummande översvämmad å och bävrarnas verk, avgnagda stammar och fördämningarna/ älgars tandrader gömda i det torra gräset/ föräldrapussar och fyrtiotalsklädd cowboybror tills kamerabatteriet somnade in/
EN JULAFTON
Med rekordkomplett familj, totalmiserabelt väder, vilda gullungar, en lutande julgran och tusen kilo vörtbröd har julen passerat. Det går ju så fort, det gör det väl alltid. Och det var svårt att känna igen jultiden i år, eftersom vädret lurades med att klä ut sig till oktober eller mars. En mulen kappa av regntunga moln och plusgradig andedräkt. Men julen promenerade rakt igenom de gråa skyarna med sitt glitter och sina stearinljus. Min tedde sig såhär ungefär.
Kom hem till mamma och pappa den tjugotredje, efter att ha gjort det mest uppenbara dagen-före-doppare-dagen-misstaget och gått igenom Nordstan. En hundraprocentigt obehaglig upplevelse som lämnade ett lager av kletig konsumtionspanik över hela mig. Drack blodapelsinläsk på tåget och så rann det där olustiga så småningom av. Blev hämtad av päronen, kom hem och möttes av världens gosigaste varghund som också är en mycket blasé person.
Andreas och Shora var redan där och vi åt kvällsmat tillsammans.
Så kom familjen Grimsheden med sin levainleverans och cirkuspackning. Lisa slog upp paketverkstad på köksbordet, hon gör alltid de finaste paketen.
Vi klär alltid granen tidigast dagen före julafton så det var drivor av utslitet pynt överallt.
Ville med fjäderpagen och ädelstensögonen!
Morgonen efter, som var själva julafton, vaknade jag av barnen som vaknade i rummet intill.
Hilmis var morgonpigg och pepp på Playmo.
Vi lyckades äta en någorlunda gemensam frukost (det är en kraftansträngning att hålla ihop den här familjens spretiga tider och behov) med massor av Lisas episka vörtbröd, västerbottensost, blåbärs- och kardemummasmoothie, ägg och kaffe. Sedan slog jag och Mattias in våra julklappar lagom i sista sekunden.
Jag lyckades skaka fram två lagom tafatta rim, ett till Andreas som fick en Julian Redhoodie med pins på hans favoritteoretiker + Crystal Castles, och ett till Shora som fick en tisha som jag tryckt det arabiska ordet för revolution på, men där textilfärgen tyvärr tog sig lite väl stora kladdiga friheter..
Vi hängde runt i största allmänhet, lekte med barnen och läste högt ur muminserier.
Mormor och min morbror Fred kom, det vankades jullunch.
Och fika som dukades upp på vedspisen.
Sedan blev det alldeles mörkt (inte för att det någonsin riktigt blivit ljust, regnmolnen var som ett lock över världen hela dagen) och bilderna skiftade till svartvitt. Vi samlade ihop oss i vardagsrummet för julklappsutdelning.
Shora och Andreas var gulliga.
Det fanns så obscent mycket paket men utspritt på tolv personer kändes det i alla fall lite mer rimligt. De här böckerna fick Mattias av mig efter att han beklagat sig över att han läser för lite kvinnliga författare. Gav honom två av mina favoritböcker (överst och underst) och två som verkar grymma. Alltså, har en inte läst Lyckliga i alla sina dagar är det hög tid att göra det, den är så mäktig och smart att jag blir knäsvag.
Jag fick söta paket av Jonis och Lisa med finklädda flamencodansare och randig tejp plus den superfina lampan som anas i bakgrunden! Har behövt en lampa till vardagsrummet sedan vi flyttade in så det var ju verkligen på tiden så att säga.
När vi öppnat, ååh:at, tackat och kramat klart och allt omslagspapper eldats upp i kakelugnen var det snart middagstid.
Jag gjorde denna sallad som tydligen blivit värsta stjärnskottet på julborden i år, samt dessa mandelbollar fast med västerbottensost som är en absolut favoriträtt. Inte bara till jul utan alltid. Funkar exakt lika bra med tex tomatsås och spaghetti.
Vi har skalat bort nästan alla traditionella rätter på julbordet och kör lite vad vi gillar. Så mycket roligare, och så slipper en det där kvalmiga överdådet av kött och tvångsmässiga sillorgier. Efter den här bilden var jag för mätt och trött för att fota mer. Det var en högljudd, intensiv, toksocial men också stillsam julafton. Om det bara hade varit åtminstone lite rimfrost också, så hade den nog kunnat kvala upp till en förstaplacering.