En gång för några veckor sedan hade jag så mycket ångest & livskris (allt upphöjt till 200 av PMS:en of doom) att jag började räkna uppehållet i tårflödet istället för antalet gånger jag grät. Då var F här och då tog vi oss till skogen, vilket faktiskt är det enda rimliga att göra ibland när livet känns orimligt att leva. Och efter att jag fått se brinnande skymningsmoln, daggen samlad i klungor av lupinblad, trädstammarna slå sina skuggor i ojämna ränder över grusvägarna, efter att ha fått snubbla ut i hästhagarna för att fånga allt som guldskymningen kastade sig över på bild, efter att ha fått eldat i spisarna, hängt med pianot och djuren och sprungit den där rundan och sett ekorren som äter upp fåglarnas mat i mammas och pappas trädgård och uttala alla rädslor och tillslut somna och nästan gråta färdigt så hade egentligen ingenting förändrats, men livet kändes lite mindre orimligt att leva.
4 DAGAR KVAR / UNNAR MIG SENTIMENTALA TEXTER & DUBBELEXPONERINGAR I TIDER AV SEPARATION
Först försvann tussilagon. Sedan magnolian, syrénen, häggen, flädern. Nu försvinner något annat, kanske prästkragarna. Nu växer ekollonen, björnbären, hasselnötterna. Sväller, föds som ljusgröna för att sedan sjunka in i sitt blodfyllda, mättade tillstånd.
Dessa skiftningar omkring mig som lägger sina händer på min rygg och för mig genom tiden.
ORGANISERAD NATUR
Ett stycke klippt, skuren, staplad och organiserad natur, ett fotografiskt nyckelhål till mitt projekt om naturen (detta lilla behändiga ämne) som jag arbetar med. Bara så. Offentlig process etc.
SÖDERÅSEN / SÖDERVINTER / RESTER AV EN ISTID, EN RAVIN
Islands vinter satte längtan i hela mig, inte efter sommar och vår, inte än. Jag vill ha hårt gnistrande träd, snöflingornas matematik & poesi, knarr under kängorna, smala drivor balanserandes på bara trädgrenar, ljuset som blir dubbelt så ljust när det slår mot allt det vita. I en värld som blir allt varmare och i en del av ett land där snön nästan är utrotningshotad saknar jag vintern, det blir som ett hål i årstidernas dramaturgi när en av fyra smälter bort. Men förra veckan var det snö i två dagar och det var så fint. Mattias var här från Umeå och vi, den andra Mattias, Andreas, Shora och Latifa packade termoskaffe och tunnbrödrullar och for på utflykt till Söderåsen, ett naturreservat i norra Skåne. Det blev maratonmånga bilder så detta får delas upp i två kapitel som vältrar sig i natur.
Platsen i fråga är alltså en ravin med milsvida vandringsleder.
Ettåringen i gruppen behövde förstås äta lunch när vi väl kom fram efter buss och tåg så jag höll värmen genom att trava runt och fotografera färgkodade pilar.
Och så gick vi, jag i hala docs med stor hänga-i-skogen-entusiasm.
Två Mattias, Latifa kallar båda för Tss-Tss.
Två av de bästa i en bildruta.
Hade SÅ mkt Sagan om ringen-känsla under hela vandringen.
Träd genom träd.
Hittade denna rödblanka lilla person. Vill tro att den sov men är rädd att dess dagar i jordelivet var över.
Iskartor.
Ibland var spången längs ån vi gick översvämmad och vi fick ta en svängom off pist.
Det där gula under isen som är som ett ljus.
Sovande miniperson på Andreas rygg.
Och istapparna, isskulpturerna och det strömmande ofrusna vattnet.