Det har gått mer än nio månader av det här året och hittills har jag inte bott någonstans längre än fyra veckor. Jag tog en skärmdump av SverigeNorgeTysklandTjeckien från googlemaps & ritade sedan upp hur jag tagit mig fram & tillbaka de senaste 3.5 månaderna. Det blev mörkt av streck. Hjulen på min rullväska modell störst gnisslar under tyngden av mitt komprimerade liv. Uppblåsbar nackkudde, öronproppar i en genomskinlig plastask, återanvända plastbestick och miniförpackningar av salt i ryggsäckens innerficka alltid. Längs alla tågspår, motorvägar och rotflätade skogsstigar jag rört mig över har jag tappat bort finbyxor, magtröjor, dyra presentsolglasögonen, två fejkmoccakepsar (tappade bort den första, köpte en likadan, tappade bort den) etc ochsåvidare. Ägodelar ramlar ner genom sprickorna i logistiken. Friheten är min högt värdesatta men instabiliteten & flackandet tar för mycket av min hjärna i anspråk, jag tänker inte den sorts tankar jag vill tänka (& på hela sommaren har jag sovit två nätter utan piller).
Det senaste året har jag behövt försöka lära mig livet på ett annat sätt. Det som jag baserat en slags grundtrygghet på försvann gradvis från och med förra året och det kan vara mycket svårt att navigera på öppet hav. Kanske är det därför jag tycker mig se ålderstecken skriva sig in i min kropp särskilt tydligt i år. Linjer mest. Efter sju år av teaterstudier med ett fixerat mål om att bli skådespelare klev jag ut i tiden efter målet. Och det var inte som jag tänkt mig. Såklart inte. Det var alltid ett mål som drog till sig svärmar av tvivel eftersom det är ett yrke & en position som många gånger förutsätter passivitet, lydighet & begränsningar som jag har en konstant konfliktfylld relation till. Jag irrar mellan scenkonstnvärldens kontinentalplattor av kategorier & territorier, geografiska som yrkesmässiga. Vem vara vad göra var göra vad. Att anlända är nog ofta lika med kris. För du är ensam där & det är du som ska uttala var du ska nu & hur. Ingen kommer för att applådera dig, ingen kommer med hyllningar eller pengar, det spelar ingen roll om du försökt ha integritet, vara subversiv eller modig. Det är hårt & det är ensamt. Det känns som att börja från noll, som att börja om. Nästan omöjligt att få syn på allt som hänt, alla steg & språng & omvälvningar som ritat om livet. Men jag vrider på huvudet & ser efter långsiktiga allianser & infrastrukturer som kan det går att bygga ett liv som scenkonstnär på. Formulera stora drömmar & små steg. Över lång tid & som tar spjärn för att inte dras in i den ostoppbara centrifugen av jämförelse, missunnsamhet & en karg ekonomisk verklighet. Marknadens strukturer är förhatliga & ibland vet en inte vem som står kvar vid ens sida. Utan att bli bitter för att framgången inte slagit upp alla dörrar än. Vara en löjlig människa, en nobody men oerhört kapabel, kompetent, medioker & stundvis blixtrande. Med stora anspråk, en naiv romantik som verkar kunna resa sig ur varje aska & horder av rädslor innanför naveln.
Ingen självklar autostrada bredde ut sig på andra sidan examen men det gick att lägga märke till små tecken, små inristade pilar på stammarna i denna obegripliga snårskog. De pekade mot Berlin, mot en lägenhet precis vid kanalen med korkgolv & balkong. På vänner som flyttar dit nu & skulle kunna utgöra en början som redan är påbörjad. Ett språk att lära sig. En käresta att bo i samma land som. Närheten till dansklasserna kareokebarerna paradisbruncherna konstexcessen technoklubbarna yogastudiorna. Trots klichén & alla som säger stanna i Stockholm, se till att synas. En vän påminde mig; det finns bara ett beslut. Inte rätt, ett. Ett beslut i taget. Bara inte bara flyta med. Bara inte oreflekterat kopiera andras motivationer & val. Aldrig har jag så mycket som det senaste året känt hur ensam en är när allt kommer omkring. Det blir så tydligt när en aldrig stannar någonstans & varje gång en går så är det bara en själv där. Men ibland går det i alla fall att styra stegen. Följa små inristade pilar på vildvuxna ekar.
Jag sitter på en ljusgrön tvåvåningsbuss med två stora svarta resväskor & en solblekt smutsig ryggsäck. Står & vinglar på en tröskel, kan inte urskilja horisonten men går ändå.
